Uribe och myterna

Högerpolitikern och George W Bush bästa kompis i Latinamerika, Alvaro Uribe, valdes till president i Colombia 2002, och omvaldes tidigare i år för ännu en fyraårsperiod. Han har hyllats bland politiker och media i västvärlden framför allt för sina stora ”framgångar” i kampen mot våldet i Colombia.

 

Och visst, både morden och kidnappningarna har minskat dramatiskt i Colombia under Uribes tid vid makten. Antalet kidnappningar, som när Uribe valdes var ungefär 3500 om året, är nu fyra år senare nere i ungefär 1000 om året (vilket fortfarande ger Colombia den tveksamma äran av att inneha förstaplatsen av flest antal kidnappningar i världen). Morden har mer än halverats under samma period – från chockerande 30 000 om året till (fortfarande chockerande) 15 000 per år. En avväpningsprocess av paramilitärerna är också i full gång. Detta är den bild av Uribes ”succé” som gärna hålls fram för omvärlden.

 

Föga oväntat är det dock långt ifrån hela bilden. Den våldsamma konflikt som pågått i över 50 år i Colombia är starkt politisk, och de huvudsakliga stridande parterna är den colombianska militären, den marxistiska gerillan FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) och de högerextrema paramilitärerna AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), som historiskt sett har haft ett nära samarbete med militären. De paramilitära grupperna har stått för huvuddelen av människorättsbrotten i Colombia.

 

Det som har gjort att statistiken numera verkar så fin är att andelen ”vanliga” brott har sjunkit, framför allt i de urbana delarna av landet. De politiska brotten har dock inte minskat. Till exempel mördades 115 fackföreningsledare världen över under 2005, varav 74 i Colombia. Denna nivå har varit mer eller mindre konstant under de senaste 15 åren; Colombia står för ungefär 75% av världens totala antal mord på fackföreningsledare. Vidare tvångsförflyttades 310 387 colombianer under 2005, i genomsnitt alltså 850 personer per dag. Denna siffra har ökat dramatiskt de senaste två åren och det är bara Sudan i hela världen som har fler internflyktingar än Colombia.

 

Den avväpningsprocess av de paramilitära grupperna som har satts igång under Uribes ledning, då? Tja, visst är den på gång. Men samtidigt är det så att paramilitärerna tidigare gjorde militärens ”dirty work”. Nu har istället militären själv blivit mer direkt involverad i människorättsbrotten. I och med det internationella ”kriget mot terrorismen” har toleransnivån för sådana saker höjts och militären behöver inte längre alltid använda sig av mellanhänder. Sålunda ”försvann” till exempel 3593 personer under Uribes två första år vid makten, en siffra som är högre än de sju föregående åren tillsammans. Majoriteten av försvinnandena var militären ansvarig för. Under hans första år vid makten utsattes 4362 personer för godtyckliga arresteringar, framför allt av den nationella polisen (som lyder under försvarsdepartementet och alltså inte är civil) och militären. Detta är mer än dubbelt så många som det totala antalet under de tidigare sex åren.

 

Som om inte detta vore nog har Alvaro Uribe dessutom anklagat de NGOs som påpekat de stora bristerna  i respekten för mänskliga rättigheter för att gå ”terroristernas” politiska ärenden när de talar om mänskliga rättigheter. Det finns alltså all anledning att se bakom den glättiga fasaden och den fina statistiken när det gäller Uribes ”säkerhetspolitik”, den som hyllas av bland annat vår egen utrikesminister Carl Bildt…

 

 

P.S. Majoriteten av informationen i detta inlägg kommer från ett extremt intressant föredrag jag var på idag, med den kanadensiske journalisten Gary Leech, grundaren av Colombia Journal och specialist på USAs Colombia-politik. I helgen är han i Stockholm och det blir seminarium och filmvisning både fredag och lördag. För alla som har möjlighet rekommenderar jag verkligen att ni går dit. Mer information finns här.

 

(Andra intressanta inlägg om: politik, colombia)