Tack vare ett mycket intressant inlägg skrivet av Pumans Dotter häromdagen, hittade jag till sidan På vems villkor? som driver en kampanj mot Internationella Valutafondens (IMFs) villkorade lån till utvecklingsländer, vilka i praktiken kör över demokratiskt fattade beslut i länderna.
De krav som IMF och Världsbanken har ställt på sina låntagarländer är att de måste genomföra så kallade strukturanpassningsprogram, vilka innebär långtgående privatiseringar, stora nedskärningar i den offentliga sektorn och stimulering av exporten (bland annat inte sätta upp några tullar för att skydda inhemsk industri). Extrem nyliberalism, alltså. Denna politik har naturligtvis fått förödande konsekvenser för befolkningen i fattiga länder, något som till och med IMF och Världsbanken delvis erkänt och därför mildrat sina krav sedan 80- och 90-talen.
Fortfarande ställs dock hårda krav på länder som beviljas lån och folkvalda politiker får därmed väldigt lite handlingsutrymme. Enligt På vems villkor? har andelen barn som går i grundskolan i Nicaragua sjunkit från 85% till 80% de senaste åren och om inte mer resurser tillförs kommer andelen barn som går i skolan att minska till 71% år 2015. Trots detta tvingar IMF Nicaragua att frysa utbildningsbudgetens andel av BNP.
Argentina, som en gång var ett av de mest välmående länderna i världen, är ett land som drabbats hårt av IMF-förespråkad nyliberalism. Militärdiktaturens junta körde ekonomin i botten, med stora utlandsskulder och hyperinflation. Den nya ”demokratiska” regeringen beviljades dock mer lån, och ivrigt påhejade av IMF inleddes en ekonomisk omstrukturering utan dess like. Tullmurar och subventioner togs bort, offentlig sektor och statliga företag privatiserades och peson knöts till dollarn. Den längsta perioden av valutastabilitet i modern tid inleddes, tillväxten tog fart och Argentina sågs som ett mirakel. Men under ytan gick landet raka vägen mot total kollaps. Utlandsskulden tredubblades på tio år och valutan var kraftigt övervärderad. När det ekonomiska miraklet började gå mot ekonomisk depression krävde IMF ännu större nedskärningar för att bevilja mer lån. Men katastrofen var redan ett faktum, pengar började strömma ut ur landet och efter en rad dramatiska politiska händelser i slutet av 2001 devalverades valutan och en dollar blev värd tre pesos istället för en. Många människor såg sina livs besparingar gå upp i rök, arbetslösheten fördubblades och fattigdomen steg till närmare 60%.
Även om Argentinas ekonomi enligt gängse mått håller på att återhämta sig (något som dock inte märks för de fattigare delarna av befolkningen) är situationen idag fortfarande värre än den var innan kollapsen. Trots akuta sociala behov hos befolkningen tog regeringen beslutet att i början av 2006 betala av alla sina lån, på sammanlagt 9,8 miljarder dollar, till IMF. Genom denna och andra återbetalningar beräknas utlandsskuldens del av BNP minska från ca 78% i år till ca 62% nästa år. Även Brasilien gjorde samma sak. Motiveringen som Argentinas president Nestor Kirchner gav var att de ville göra sig av med IMF för gott.
Detta är naturligtvis positivt på sätt och vis, ju mer oberoende fattiga länder gör sig av odemokratiska institutioner styrda av rika västländer som tvingar dem att föra en orimlig ekonomisk politik, desto bättre.
Men ska ett land som alldeles nyss kravlat sig upp från en total ekonomisk kollaps, där gigantiska behov fortfarande finns hos befolkningen, skicka en dryg tredjedel av sin valutareserv till världens rikaste länder? Och ännu viktigare, hur kan våra länder ha magen att kräva tillbaka denna illegitima skuld (eller någon skuld överhuvudtaget), som delvis kommer från militärdiktaturen och delvis från den förste ”demokratiske” presidentens Carlos Menems korrupta regim?
(Andra intressanta inlägg om: Argentina, Nicaragua, IMF, Världsbanken, utlandsskulder)
så bra. När åker du till Paris förresten? Jag tycker du borde åka hit istället! =)
Vad bra att du gör reklam för kampanjen också! Hoppas att fler gör det.
precis skrivit klart min B-uppsats om just den ekonomiska krisen i dec. 2001. Håller med om att neoliberalismens idéer bär en stor skuld för krisen. Han inte studera IMF: s inblandning i krisen så mkt som jag hade velat. Men utan tvekan så bär man ett stort ansvar till bankkrisen genom den politik man förde. IMF hyllade Argentina under Menems tid, man tyckte att det var ett skolboksexempel på hur väl ett land lyckades med att införa stora privatiseringar. Så kom sen krisen som vissar vilket misslyckande IMF:s politik har varit. IMF ställde ju in ett finansiellt lån som hjälpte till att orsaka banksystemets fall och man erbjöd ingen som helst hjälp för att lindra krisen. Som tur kunde Argentina hämta sig ovaligt fort, men problemen är så enormt stora fortfarande tyvärr. Fattigdomen o misären går ju inte att ta miste på. Tycker att det känns skönt med Kirchner med makten, han har ändå lyckats vinnan tebax en del av folkets fortroende för statsapparaten o lyckats minska korruptionen, men det finns mkt kvar att göra…..