Medan långfredagsnatten blev påsklördagsmorgon satt jag i ett skumbad i en utomhusjacuzzi på ett gods utanför Manizales och drack rom tillsammans med några ungdomar ur gräddan av stans högeröverklass (”min pappa grundade det konservativa partiet”). Vi tog igen oss efter en dag vid poolen och en tretimmars ridtur runt ägorna.
Ja, jag vet inte riktigt hur det gick till att jag lyckades hamna i det där sammanhanget, men hur som helst var jag trevlig och konverserade och höll god min. Tills vi kom in på Uribe.
Det finns gränser för min diplomatiska kompetens, så jag kunde inte låta bli att säga att jag tycker att Uribe är ett fascistiskt svin, och naturligtvis, naturligtvis var hela sällskapet jätte pro-uribistas. Som om jag hade väntat mig något annat. Men fasen, det är svårt att argumentera med folk som hela sitt liv matas med guldsked och tror att bara man har lite entreprenörssinne så klarar man sig här i livet. Fast mest av allt är det svårt att argumentera emot vissa obestridliga faktum. Som till exempel att innan Uribe hade vi inte kunnat sitta där i jacuzzin. Och missförstå mig rätt, jag tycker inte att det är en viktig fråga om rika människor kan bada jacuzzi på sitt lantgods under påskhelgen, det är inte det det handlar om. Men förut var det i praktiken omöjligt att resa inom Colombia på annat sätt än med flyg, eftersom det var alldeles för riskabelt, vilket innebar att de enda som kunde resa var de riktigt rika. Numera går det att åka bil eller buss runt stora delar av landet. Numera kan man gå ut på kvällen i stan utan att vara särskilt orolig. Och vare sig man gillar det eller ej så är det Uribes förtjänst.
MEN, jag vägrar att tro att det inte hade gått att uppnå på något annat sätt. Utan extrem högerpolitik, utan hårt mot hårt, utan Uribes slagord Mano dura, corazón grande (hård hand, stort hjärta) – som mest verkar ha uppfyllts till första halvan. Och har man växt upp i ett land i konstant våld så kanske säkerhet är det allra viktigaste, på bekostnad av en massa annat, men jag kan inte låta bli att undra vad som händer med allt annat?
Sedan är det ju dessutom ett faktum att våldet har minskat för vanligt folk, landet har blivit säkrare, men snarare det motsatta gäller för till exempel fackföreningsaktivister. Men när jag tog upp Colombias världsrekord i mord på fackföreningsledare (ca 75% av det totala antalet i världen) fick jag svaret ”jo, men tänk på varför de mördats, något måste de nog ha gjort” och jag sa ”fy fan, det är precis samma argument som Pinochetanhängarna använder i Chile” och sen var någon diplomatisk nog att byta ämne innan situationen blev alltför obekväm, och vem vill vara obekväm när man kan dricka rom och bada bubbelbad i en jacuzzi undet stjärnhimlen och inte oroa sig för något i världen för det har allas hjälte Uribe sett till att vi inte behöver?
_______________________________________________________________
Konflikt: Autonoma Kärnan och Slutstadium
Svenska tidningar fortsätter att skriva om situationen här: DN och SvD
Andra intressanta inlägg om Uribe, Colombia, säkerhet, jacuzzi, påsk, rom
Åh åh åh, jag skulle känna mig sååååå jävla liten och dum i ett sånt sammanhang. Usch
Jag hamnade i en liknande situation för någon dag sedan då hela sällskapet började prata om hur äckligt det är med homosexualitet. Där satt jag och tänkte ”ska jag hålla käften och vänta på rätt tillfälle att styra in diskussionen på något annat eller ska jag säga åt dem att om det är något som är äckligt är det inskränkta människor som inte kan se längre än näsan räcker?”. Det slutade med att jag började prata sport istället och nu efteråt inser jag hur svårt det är att våga säga emot och bli den sociala parian. Trots att jag vet att det är tystnaden som möjliggjort så mycket skit genom historien och att homosexuella riskerar att åka på spö om de hånglar offentligt. Jag borde ha sagt något. Jag tordes inte. Som så många andra före mig inte heller haft modet. Nästa gång, då jäklar.
Ja nästa gång, då jävlar!!!
Det värsta med hela den här diplomatiserande attityden som även jag finner mig i är att jag allt oftare finner mig i den ju äldre jag är. Fan stundtals har jag ju ibland kännt mig nästan skamsen över min ideoligiska grund & i stort sett varit beredd att be om ursäkt för den.
Tyvärr är jag inte tillräckligt insatt, men det var ett intressant inlägg att läsa – som vanligt. Själv skulle jag nog ha känt mig väldigt kluven – jacuzzi i all ära, men till vilket pris..?
Hehe, intressant.
Vad gör man i sådana där situationer? Jag hade varit i Guatemala högst en vecka när jag plötsligt befann mej på en lyxbåt i sällskap av den dåvarande presidentens (Berger) son och hans bästa kompis, VD:n för Pepsi Cola i Centralamerika. Det var ganska overkligt att inse. Hur ifrågasätter man människors värderingar när man sitter där på deras båt? Jag försökte.
Fan Nika, du skriver riktigt bra. Bor just nu i Madrid och pluggar spanska men målet är fortfarande sydamerika. Jag ska tillbaka. Tack för goda tips och syrliga betraktelser (både här och på BP) av kontinenten som just nu känns så långt borta.
Emil, Hillve på BP.