Jag har just varit ute en sväng, och eftersom jag bor på en av de stora avenyerna var jag vare sig jag ville eller inte tvungen att blanda mig med marschen. Den stora anti-FARC-marschen som hålls idag den 20 juli på Colombias självständighetsdag. Enligt nyhetssändingarna som fyller alla kanaler hela dagen idag verkar den vara ännu större än marschen den 4 februari i år, som samlade miljontals människor.
Idag firar Colombia sin 198:e självständighetsdag, och i många av kallelserna till marschen har det hetat att Colombia se independiza por segunda vez (Colombia frigör sig för andra gången), den här gången är inte frigörelsen från den spanska invasionen utan från FARC.
I veckor har alla, precis alla medier laddat upp sig för den stora dagen, det är specialinbjudna gäster på nyheterna, som alla får berätta hur himla viktigt att gå ut och demonstrera den 20 juli för det är ju civilsamhället som står upp mot FARC och hej och hå. Alla kändisar är med, i Leticia i Amazonas är Shakira och Carlos Vives och kramas med presidenten och i Paris uppträder Juanes och Miguel Bosé tillsammans med Ingrid Betancourt.
Men hur mycket självständighet uppnår Colombia egentligen? Jag kan förstå att har man levt med en konflikt i över 50 år så kanske man är beredd att få slut på våldet, nästan till vilket pris som helst. Men jag vill inte betala om priset är en tredje presidentperiod för Uribe.
Presidenten Uribe och hans regering har varit otroligt skickliga propagandamässigt. De har lyckats vända all uppmärksamhet mot FARC, så att stora delar av det colombianska folket verkligen tycker att konflikten är synonym med FARC. Paramilitärerna och deras grymma brott mot civilbefolkningen har magiskt glömts bort (dessutom har Uribe deporterat flera av de högst uppsatta paramilitära ledarna till USA där de ska ställas inför rätta för narkotikabrott, vilket innebär att de mängder av massgravar som grävts upp de senaste åren och alla döda och försvunna efter paramilitära massakrer blir brotts som lämnas ouppklarade). För att inte tala om militären, som har en riktigt usel meritlista när det kommer till respekt för mänskliga rättigheter, men som har konverterats till Colombias stora hjältar.
Naturligtvis kommer Uribe och hans gäng att använda även detta till sin fördel, tolka stödet för demonstrationen som stöd för honom och indirekt för hans kampanj för att bli omvald en tredje gång. För även om demonstrationen officiellt är mot FARC och kidnappningar och för frihet så blir den inofficiellt också en demonstration för Uribe, och så länge Uribe och frihet är synonymer i den officiella diskursen känns Colombias självständigthet väldigt långt borta.
______________________________________________________________________________
Konfliktbloggar på gång: Akuhujan, Autonoma Kärnan, Den Udda Vinkeln och Kim Müller. Och Dagens Konflikt, såklart.
Andra intressanta inlägg om: FARC, Colombia, Uribe, demonstration, självständighet
