Det är frågan alla ställer sig här i Colombia, när det nu står klart att Juan Manuel Santos, förre försvarsministern och nuvarande högerpresidenten Uribes favoritkandidat gjort storskräll i presidentvalets första omgång. Det är med nöd och näppe landet slipper vakna upp imorgon med en ny president, Santos 46,56% räcker inte till de 50% + 1 röst som krävs för att vinna direkt, utan nu blir det en andra valomgång om tre veckor med andra störste kandidaten, Mockus, som skrapade ihop 21,49% av rösterna.
Allt är upp-och-ner, det var ingen som hade väntat sig dagens valresultat, som går tvärtemot vad opinionsundersökningarna pekat på, där Santos och Mockus skulle hamna jämnt i toppen. De övriga kandidaterna fick också ett helt annat resultat än väntat – högerkandidaten Vargas och vänsterkandidaten Petro gick det mycket bättre för än vad någon hade trott, och konservativa kandidaten Sanín störtdök. Det var nog bara liberale Pardo som hamnade ungefär på så många procent som väntat.
Hur kunde det bli såhär, tvärtemot alla prognoser? Förutom det uppenbara faktumet att opinionsundersökningarna inte är att lita på (de görs bara i städerna och huvudsakligen via telefon, som långt ifrån alla hushåll har), tror jag att det finns tre huvudsakliga förklaringar.
För det första: Månaderna och veckorna innan valet sköt Mockus i höjden i opinionsundersökningarna som ett annorlunda alternativ till maktelitens Santos, som i princip representerar en fortsättning på de senaste åtta årens regering och politik. Ju närmare valet kom, desto säkrare verkade Mockus seger i andra valomgången vara. Medan de colombianska valen traditionellt sett har handlat om att rösta för eller emot makten, öppnades plötsligt möjligheten att faktiskt rösta på den kandidat man tycker bäst om, utan att för den skull riskera att ”kasta bort” sin röst, för allt pekade på en förändring. Så de senaste veckorna har allt fler personer, som för någon månad sedan tänkt rösta på Mockus, bestämt sig för att rösta på sin favoritkandidat i första valomgången, Mockus klarar sig ändå. Därav Petro och Vargas oväntat starka valresultat.
För det andra: Debatter är inte Mockus starka sida. Han är en filosof och det är inte hans grej att leverera raka och konkreta svar på kort tid, han snarare tänker högt och funderar fram och tillbaka och hinner inte alltid komma fram till något konkret. Eller för den delen något riktigt. Därför har han flera gånger gett svar i debatter som han sedan varit tvungen att ta tillbaka. Hela hans kampanj bygger på ärlighet, och han drar sig inte för att erkänna när han har fel. Vilket i och för sig är bra, men det är kanske inte det mest förtroendeingivande hos en presidentkandidat, särskilt inte med flera motståndare som verkligen verkar veta vad de talar om (som till exempel Petro eller Vargas). Dessutom har han på senaste tiden försökt ställa sig in både till höger och till vänster, vilket inte gått så väl hem hos de väljare som röstar efter ideologisk övertygelse, snarare än först och främst för en förändring av status quo.
För det tredje: Colombia är inte en väl fungerande demokrati. Trots att dessa val sägs vara bland de lugnaste och riktigaste i landets historia dröjde det inte länge förrän rapporterna om valfusk började strömma in. Faktorerna ovan spelar säkert stor roll för valresultatet, men jag vågar med all säkerhet påstå att Santos inte hade fått så många röster han fått om det inte varit för allt fiffel och båg också.
Såhär såg valresultatet ut när 99,70% av rösterna räknats (klicka för större bild):
(källa: Registraduría)
Nu står allt hopp till andra valomgången. Men många colombianer gick till vallokalerna idag med hopp om att en förändring faktiskt är möjlig, och fick se hoppet grusas allteftersom Santos procent sköt i höjden. Många säger idag att det inte är någon mening att försöka rösta ärligt, eliten ser till att behålla makten ändå, kosta vad det kosta vill.
Om det ska bli någon förändring i Colombia är det nu upp till Mockus och hans gröna parti att på de tre veckorna som återstår till andra omgången lyckas övertyga de som inte röstade på Santos idag, och den halvan av Colombias röstberättigade befolkning som inte röstade alls, att hoppet fortfarande finns, och att det är värt ett försök. För den bittra eftersmaken som dagens val lämnar hos många är den som ett nyhetsankare uttryckte för tio år sedan efter mordet på Jaime Garzón:
____________________
För den som läser spanska finns rapporter om valfusk till exempel här, här, här och här.
____________________
Uppdatering: Här skriver Magnus Linton sin analys av valresultatet. Även DN och SvD har börjat rapportera.
