Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2006

Novemberdag i Buenos Aires

novemberbild 2006

En solig dag på Avenida de Mayo, ungefär den här tiden förra året.

 

(P.S. All cred till Syrran, som tagit bilden)

Read Full Post »

Tack vare ett mycket intressant inlägg skrivet av Pumans Dotter häromdagen, hittade jag till sidan På vems villkor? som driver en kampanj mot Internationella Valutafondens (IMFs) villkorade lån till utvecklingsländer, vilka i praktiken kör över demokratiskt fattade beslut i länderna.

 

De krav som IMF och Världsbanken har ställt på sina låntagarländer är att de måste genomföra så kallade strukturanpassningsprogram, vilka innebär långtgående privatiseringar, stora nedskärningar i den offentliga sektorn och stimulering av exporten (bland annat inte sätta upp några tullar för att skydda inhemsk industri). Extrem nyliberalism, alltså. Denna politik har naturligtvis fått förödande konsekvenser för befolkningen i fattiga länder, något som till och med IMF och Världsbanken delvis erkänt och därför mildrat sina krav sedan 80- och 90-talen.

 

Fortfarande ställs dock hårda krav på länder som beviljas lån och folkvalda politiker får därmed väldigt lite handlingsutrymme. Enligt På vems villkor? har andelen barn som går i grundskolan i Nicaragua sjunkit från 85% till 80% de senaste åren och om inte mer resurser tillförs kommer andelen barn som går i skolan att minska till 71% år 2015. Trots detta tvingar IMF Nicaragua att frysa utbildningsbudgetens andel av BNP.

 

Argentina, som en gång var ett av de mest välmående länderna i världen, är ett land som drabbats hårt av IMF-förespråkad nyliberalism. Militärdiktaturens junta körde ekonomin i botten, med stora utlandsskulder och hyperinflation. Den nya ”demokratiska” regeringen beviljades dock mer lån, och ivrigt påhejade av IMF inleddes en ekonomisk omstrukturering utan dess like. Tullmurar och subventioner togs bort, offentlig sektor och statliga företag privatiserades och peson knöts till dollarn. Den längsta perioden av valutastabilitet i modern tid inleddes, tillväxten tog fart och Argentina sågs som ett mirakel. Men under ytan gick landet raka vägen mot total kollaps. Utlandsskulden tredubblades på tio år och valutan var kraftigt övervärderad. När det ekonomiska miraklet började gå mot ekonomisk depression krävde IMF ännu större nedskärningar för att bevilja mer lån. Men katastrofen var redan ett faktum, pengar började strömma ut ur landet och efter en rad dramatiska politiska händelser i slutet av 2001 devalverades valutan och en dollar blev värd tre pesos istället för en. Många människor såg sina livs besparingar gå upp i rök, arbetslösheten fördubblades och fattigdomen steg till närmare 60%.

 

Även om Argentinas ekonomi enligt gängse mått håller på att återhämta sig (något som dock inte märks för de fattigare delarna av befolkningen) är situationen idag fortfarande värre än den var innan kollapsen. Trots akuta sociala behov hos befolkningen tog regeringen beslutet att i början av 2006 betala av alla sina lån, på sammanlagt 9,8 miljarder dollar, till IMF. Genom denna och andra återbetalningar beräknas utlandsskuldens del av BNP minska från ca 78% i år till ca 62% nästa år. Även Brasilien gjorde samma sak. Motiveringen som Argentinas president Nestor Kirchner gav var att de ville göra sig av med IMF för gott.

 

Detta är naturligtvis positivt på sätt och vis, ju mer oberoende fattiga länder gör sig av odemokratiska institutioner styrda av rika västländer som tvingar dem att föra en orimlig ekonomisk politik, desto bättre.

 

Men ska ett land som alldeles nyss kravlat sig upp från en total ekonomisk kollaps, där gigantiska behov fortfarande finns hos befolkningen, skicka en dryg tredjedel av sin valutareserv till världens rikaste länder? Och ännu viktigare, hur kan våra länder ha magen att kräva tillbaka denna illegitima skuld (eller någon skuld överhuvudtaget), som delvis kommer från militärdiktaturen och delvis från den förste ”demokratiske” presidentens Carlos Menems korrupta regim?

 

(Andra intressanta inlägg om: , , , , )

Read Full Post »

Medan Nicaragua går mot total antiabortfundamentalism går Colombia åt andra hållet. I maj i år avkriminaliserade landets författningsdomstol delvis abort, som tidigare inte var tillåtet under några omständigheter och kunde ge ett flerårigt fängelsestraff för såväl läkaren som kvinnan. Nu är abort tillåtet i tre fall: när kvinnans liv och hälsa är i fara, när graviditeten är ett resultat av våldtäkt och när fostret är livsodugligt utanför livmodern.

 

Fallet har drivits av advokaten Mónica Roa, som hävdade att förbudet bröt mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter som landet förbundit sig att leva upp till. Under det år det tog att driva fallet har hon mottagit åtskilliga dödshot och fått livvakter genom regeringens skyddsprogram för människorättsjurister. Katolska kyrkan har naturligtvis varit en av de mest hårdnackade motståndarna och när domstolens beslut togs bannlystes såväl Mónica Roa som alla andra som varit delaktiga kampanjen.

 

Processen fick mycket uppmärksamhet i Colombia och starkt stöd bland allmänheten, framför allt efter att fallet med Marta Zulay Gonzalez uppdagades. Hon var tre veckors gravid när hon diagnostiserades med äggstockscancer och bad sjukhuset om att få göra abort för att kunna få strålbehandling och cytostatika. Detta förvägrades henne, och i ”respekten för livets” namn dör såväl Mónica som troligtvis hennes ofödda barn, och hennes fyra barn sedan tidigare blir moderslösa.

 

Drygt tre månader efter domstolsutslaget utfördes den första lagliga aborten i Colombia. Det var en elvaårig flicka som blivit gravid efter att ha våldtagits av sin styvfar. Vägen till abort var dock inte helt okomplicerad och utan byråkratiska hinder, trots att det borde vara ett solklart fall, där styvpappan förgripit sig sexuellt på flickan under fyra års tid.

 

De starkaste motståndarna till aborten var, som vanligt, katolska kyrkan. Enligt biskoparnas officiella uttalande var att utsätta flickan för en abort att likna med att utsätta henne för ännu en våldtäkt. Katolska kyrkan bannlyste sedan läkarna och alla som varit involverade i abortprocessen. Och nej… styvpappan har kyrkan varken fördömt eller bannlyst.

 

Trots att det är mycket lång väg kvar att gå och många hinder på vägen känns ändå Colombia som en svag ljusglimt på en annars mycket mörk latinamerikansk aborthimmel.

 

Lite siffror:
I Colombia är komplikationer efter osäkra aborter den tredje största orsaken till mödradödlighet.
Ungefär var fjärde graviditet slutar i abort.
Nivån på mödradödligheten är hög: 130 per 100 000 levande födslar (motsvarande siffra för Sverige är 2).

 

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

Uribe och myterna

Högerpolitikern och George W Bush bästa kompis i Latinamerika, Alvaro Uribe, valdes till president i Colombia 2002, och omvaldes tidigare i år för ännu en fyraårsperiod. Han har hyllats bland politiker och media i västvärlden framför allt för sina stora ”framgångar” i kampen mot våldet i Colombia.

 

Och visst, både morden och kidnappningarna har minskat dramatiskt i Colombia under Uribes tid vid makten. Antalet kidnappningar, som när Uribe valdes var ungefär 3500 om året, är nu fyra år senare nere i ungefär 1000 om året (vilket fortfarande ger Colombia den tveksamma äran av att inneha förstaplatsen av flest antal kidnappningar i världen). Morden har mer än halverats under samma period – från chockerande 30 000 om året till (fortfarande chockerande) 15 000 per år. En avväpningsprocess av paramilitärerna är också i full gång. Detta är den bild av Uribes ”succé” som gärna hålls fram för omvärlden.

 

Föga oväntat är det dock långt ifrån hela bilden. Den våldsamma konflikt som pågått i över 50 år i Colombia är starkt politisk, och de huvudsakliga stridande parterna är den colombianska militären, den marxistiska gerillan FARC (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) och de högerextrema paramilitärerna AUC (Autodefensas Unidas de Colombia), som historiskt sett har haft ett nära samarbete med militären. De paramilitära grupperna har stått för huvuddelen av människorättsbrotten i Colombia.

 

Det som har gjort att statistiken numera verkar så fin är att andelen ”vanliga” brott har sjunkit, framför allt i de urbana delarna av landet. De politiska brotten har dock inte minskat. Till exempel mördades 115 fackföreningsledare världen över under 2005, varav 74 i Colombia. Denna nivå har varit mer eller mindre konstant under de senaste 15 åren; Colombia står för ungefär 75% av världens totala antal mord på fackföreningsledare. Vidare tvångsförflyttades 310 387 colombianer under 2005, i genomsnitt alltså 850 personer per dag. Denna siffra har ökat dramatiskt de senaste två åren och det är bara Sudan i hela världen som har fler internflyktingar än Colombia.

 

Den avväpningsprocess av de paramilitära grupperna som har satts igång under Uribes ledning, då? Tja, visst är den på gång. Men samtidigt är det så att paramilitärerna tidigare gjorde militärens ”dirty work”. Nu har istället militären själv blivit mer direkt involverad i människorättsbrotten. I och med det internationella ”kriget mot terrorismen” har toleransnivån för sådana saker höjts och militären behöver inte längre alltid använda sig av mellanhänder. Sålunda ”försvann” till exempel 3593 personer under Uribes två första år vid makten, en siffra som är högre än de sju föregående åren tillsammans. Majoriteten av försvinnandena var militären ansvarig för. Under hans första år vid makten utsattes 4362 personer för godtyckliga arresteringar, framför allt av den nationella polisen (som lyder under försvarsdepartementet och alltså inte är civil) och militären. Detta är mer än dubbelt så många som det totala antalet under de tidigare sex åren.

 

Som om inte detta vore nog har Alvaro Uribe dessutom anklagat de NGOs som påpekat de stora bristerna  i respekten för mänskliga rättigheter för att gå ”terroristernas” politiska ärenden när de talar om mänskliga rättigheter. Det finns alltså all anledning att se bakom den glättiga fasaden och den fina statistiken när det gäller Uribes ”säkerhetspolitik”, den som hyllas av bland annat vår egen utrikesminister Carl Bildt

 

 

P.S. Majoriteten av informationen i detta inlägg kommer från ett extremt intressant föredrag jag var på idag, med den kanadensiske journalisten Gary Leech, grundaren av Colombia Journal och specialist på USAs Colombia-politik. I helgen är han i Stockholm och det blir seminarium och filmvisning både fredag och lördag. För alla som har möjlighet rekommenderar jag verkligen att ni går dit. Mer information finns här.

 

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

Syrrans bloggutmaning

Syrran har skickat mig en klurig bloggutmaning om politisk metod och självklart antar jag den! Håll till godo.

 

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?
Som samhället är uppbyggt idag behövs nog både och. Det är inte den inomparlamentaristiska politiska verksamheten som kommer att leda till de omstörtande och revolutionära samhällsförändringarna, men det senaste svenska valet visar ju tyvärr med all önskvärd tydlighet att det gör skillnad vilka formella politiska representanter som styr.

 

Den reella makten finns dock inte i riksdagen eller i regeringen, utan det inomparlamentariska arbetet handlar i huvudsak om att försöka se till att saker och ting inte går alldeles åt helvete och på så vis är det väl bra att det finns goda människor som känner att de vill engagera sig inomparlamentariskt.

 

För mig personligen känns det inomparlamentariska politiska arbetet dock inte alls intressant, eftersom jag inte tror att det har någon verklig förändringspotential, då engagerar jag mig hellre utomparlamentariskt.

 

Form vs innehåll?
Jag måste nog hålla med Syrran och säga form. Det politiska innehållet är naturligtvis otroligt viktigt, men om man som jag anser att politik är praktik är formen om möjligt ännu viktigare. Det politiska innehållet må vara hur bra som helst, men om det inte återspeglas i formen är det knappt värt någonting. Hellre grym form utan uttalat politiskt innehåll än grymt innehåll i en form som suger.


Civil olydnad vs laglydighet?

Civil olydnad. Inte alltid, men det jag menar är att civil olydnad ibland är försvarbart och ibland till och med nödvändigt. Att gömma flyktingar är ett exempel på civil olydnad som jag ställer mig bakom till hundra procent, women on waves som hjälper kvinnor att genomföra säkra aborter även i länder där det är olagligt är ytterligare ett.


Icke-våld vs politiskt våld?

Oh, jättesvår fråga. Spontant känner jag icke-våld, eftersom jag inte tror att våld som politisk metod är den bästa vägen att gå för att uppnå långsiktiga, hållbara förändringar. Situationen i mitt älskade Colombia är sorgligt exempel på när det går riktigt dåligt att använda våld som politisk metod. Men samtidigt, våld i självförsvar kan jag inte helt motsätta mig. Då menar jag, precis som Syrran, självförsvar i en vidare mening, det vill säga såväl mot direkta fysiska angrepp som i en strukturell våldssituation.

 

Jag har tidigare varit övertygad förespråkare för lynchning av torskar, men nuförtiden är jag mer tveksam. Inte på grund av några nyvunna sympatier för sexköpare, som i mina ögon fortfarande är samma avskum som de alltid har varit. Tveksamheten rör snarare de prostituerade kvinnornas roll i sammanhanget. Vad har jag/andra människor för rätt att klampa in i deras livssituation och vad får det för konsekvenser? Innebär det inte också att frånta dem tolkningsföreträdet? Samtidigt handlar ju inte prostitution bara om de individuella kvinnorna som utövar den och männen som köper dem, utan måste sättas i ett större perspektiv. Men jag avslutar här innan jag hamnar alltför off topic från frågan om politiskt våld och lovar att återkomma med tankar om prostitution och mina erfarenheter i frågan från Argentina i ett framtida inlägg.


Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Måste det vara antingen eller? Helst skulle jag såklart vilja se en vass politisk massrörelse. Är det bara en utopi? Men mellan dessa två alternativ måste jag nog svara som på den första frågan, det vill säga både och. Något mer urvattnade massrörelser inomparlamentariskt och vassa politiska sekter som samtidigt jobbar utomparlamentariskt. De mindre och mer radikala rörelserna behövs för att inte alla politiska krav ska kompromissas sönder och för att kunna flytta fram positionerna i olika frågor. För egen del tillhör jag hellre den där vassa politiska sekten som jobbar utomparlamentariskt.

 

Separatistisk organisering eller inte?
Oh, yes! För mig är det helt självklart att förtryckta grupper ska kunna organisera sig separatistiskt på olika sätt, bland annat för att stärka varandra inom gruppen och för att öka sitt handlingsutrymme genom att skapa egna arenor att verka på.

 

Är din blogg en politisk metod?
Nej, inte i första hand i alla fall. Men å andra sidan är allt politik på ett eller annat sätt så, visst.

 

Jag skickar bloggutmaningen vidare till Johanna, Pumans dotter, Hjalmar och Magnus Linton och hoppas på att de svarar!

Read Full Post »

Ett steg på vägen

Det är inte bara abort som är en het politisk potatis i Latinamerika (vilket jag kommer att återkomma till i fler delar av ”Latinamerika och aborterna”), utan sexualpolitik i största allmänhet. Som vanligt är det katolska kyrkans reaktionära idéer och starka inflytande som spökar.

 

Sålunda har inte sexualundervisning funnits med som en obligatorisk del av läroplanen i många länder, i det här fallet handlar det om Argentina. Krav på dess införande har funnits under en längre tid, men från katolska kyrkans och andra konservativa krafters sida har motståndet varit stort. ”Sexualundervisning uppmanar till promiskuositet”, ”dess obligatoriskhet strider mot föräldrars rätt att bestämma över sina barns uppfostran”, ”genusperspektiv i sexualundervisningen respekterar inte den naturliga ordningen mellan män och kvinnor” och ”sexualundervisning är omoralisk eftersom den lär ut att sjukliga avvikelser såsom homosexualitet är normala” är några av argumenten som motståndarsidan tagit till.

 

Men nyligen har den argentinska senaten antagit en lag som gör sexualundervisning obligatoriskt på alla undervisningsnivåer, i såväl allmänna som privata skolor. Från och med 2007 kommer sexualundervisning alltså att finnas i alla Argentinas skolor, och målet med undervisningen är bland annat att främja ansvarsfullt sexuellt beteende och jämlikhet mellan könen, samt att förebygga hälsoproblem generellt och problem sammankopplade med sexuell och reproduktiv hälsa specifikt.

 

Så långt allt väl. I ett samhälle som Argentina är det dock en politisk omöjlighet att helt ignorera den starka katolska kyrkans krav på inflytande och sålunda har lagen även en paragraf som garanterar varje skola rätten att ”anpassa” undervisningens innehåll i enlighet med deras ”sociokulturella verklighet, inom ramen för respekt för deras institutionella ideologi och dess medlemmars övertygelser”. De många katolska privatskolorna får därmed ett relativt stort spelrum att fortsätta vara reaktionära. Nu har en kommitté tillsatts för att fastställa de grundläggande innehållen i undervisningen, en kommitté bestående av specialister på området, representanter för organisationer och, naturligtvis, från katolska kyrkan.

 

Men även om allt inte är så perfekt som det skulle kunna vara är ändå detta ett viktigt steg på vägen i ett land där ökningen av HIV, speciellt bland unga kvinnor, är alarmerande, där ett av sex barn föds av en tonårsmamma som sedan inte avslutar sin skolgång och där mer än en tredjedel av mödradödligheten bland tonåringar beror på osäkra aborter.

 

Slagordet för den nationella kampanjen för rätten till laglig, säker och gratis abort lyder: ”sexualundervisning för att bestämma, preventivmedel för att inte abortera, laglig abort för att inte dö”. Den nyligen antagna lagen innebär att det första steget på vägen nu har avklarats.

Read Full Post »

Som många säkert redan vet har Nicaraguas parlament med röstsiffrorna 52 mot 0 nyligen röstat igenom en lag som totalförbjuder all abort. Därmed sällar de sig till Chile och El Salvador som tidigare var de enda latinamerikanska länderna som hade ett undantagslöst abortförbud (de enda andra länderna i världen är Malta och Vatikanstaten). Dessutom finns på förslag att höja straffet. Det nuvarande maxstraffet är 6 år och enligt förslaget skulle straffskalan nu ligga mellan 10 och 30 år för såväl den gravida kvinnan som läkaren.

 

Lagen blir giltig när presidenten, den nyvalde sandinisten Daniel Ortega, skriver under den. Inte ens han har motsatt sig förslaget, trots att han under 1980-talet försvarade aborträtten och kritiserade katolska kyrkan öppet. Nuförtiden verkar det dock viktigare att hålla sig väl med kyrkan än att rädda kvinnors liv.

 

Nicaraguanska kvinnor har tidigare åtnjutit rätten till terapeutisk abort, d.v.s. abort vid fara för moderns liv. Denna fråntas dem alltså nu, paradoxalt nog med motiveringen att ”skydda livets okränkbarhet”. Abortdebatten tog fart i Nicaragua 2003 då nioåriga Rosa blev gravid efter en våldtäkt. Hon bodde då i Costa Rica där hennes föräldrar arbetade, och blev våldtagen av en granne på väg till skolan. Trots att terapuetisk abort var laglig även i Costa Rica nämndes inte möjligheten. Istället skulle Rosa få bästa möjliga vård för att klara sig igenom graviditeten och lära sig bli en ansvarsfull mor.

 

Efter att fallet uppmärksammats i både Costa Rica och Nicaragua fick Rosa och hennes familj hjälp av kvinnoorganisationer att få ut Rosa från sjukhuset och tillbaka till Nicaragua, mot både Costa Ricas och Nicaraguas regeringars vilja, som båda var överens om att Rosa skulle stanna på sjukhuset och föda sitt barn.

 

Rosa var nu nästan i fjärde månaden och när utredningskommittén bestående av tre läkare inte vågade förorda abort trots uppenbara risker för flickans liv överlät den nicaraguanska regeringen beslutet till föräldrarna. Men trots att aborten var laglig var det svårt att hitta läkare som ville utföra den och när tre läkare äntligen ville ställa upp hade hälsoministeriet gett order till alla sjukvårdsinrättningar, allmänna som privata att inte släppa in familjen. Aborten utfördes till slut på en hemlig plats.

 

Mindre än en vecka senare bannlystes Rosa, hennes föräldrar och de tre läkarna som utfört aborten av katolska kyrkan. Den misstänkte våldtäktsmannen, som kyrkan för övrigt varken fördömt eller än mindre bannlyst, är fortfarande på fri fot.

 

Lite siffror:

I Nicaragua är komplikationer efter osäkra aborter en av de främsta anledningarna till mödradödlighet.

Nivån på mödradödligheten är hög: 230 per 100 000 levande födslar (motsvarande siffra för Sverige är 2).

Mer än hälften av kvinnorna som dör är under 20 år.

Read Full Post »

Older Posts »