Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2007

Ibland är den svenska medieskuggan som vilar över Latinamerika nästan skrattretande övertydlig. Som nu, till exempel.

Söker man på ”Peru” på DNs eller SvDs hemsidor får man i princip bara träffar som handlar om fotboll. Den enda artikel som handlar om allt som händer just nu är en notis i SvD för två veckor sedan, där man kan läsa om några stackars poliser som utsatts för misshandel och stenkastning vid en demonstration.

Inte ett ord om döda demonstranter.
Inte ett ord om massarresteringar.
Inte ett ord om undantagstillstånd.
Inte ett ord om president Alan Garcías fascistpolitik.

Det är så man baxnar.

Så, gott folk, här kommer en uppdatering på läget:
Peru har i princip hela juli skakats av protester, demonstationer och strejker som riktas mot regeringen. Det är framför allt två grupper som har protesterat – gruvarbetarna och lärarna – mot usla arbetsvillkor och löner och regeringens politik för att ”förbättra den statliga utbildningen”, som kommer att leda till massavsked av lärare. Även andra grupper har efterhand anslutit sig till protesterna.

Regeringen leds av presidenten Alan García, som är själva definitionen på en förrädare och sellout. Han valdes för ett år sedan, efter en valkampanj där han lovade att ändra den nyliberala politiken och återinföra den urholkade arbetsrätten. Väl vid makten har han gjort en helomvändning och verkar ha glömt allt han lovat.

När det gäller de senaste veckornas demonstrationer har han kategoriskt vägrat att lyssna på några som helst krav och istället anklagat demonstranterna för att vara kommunister och terrorister och kriminella gäng, och bemött alla protester med att sätta hårt mot hårt, eftersom det är ”vad folket vill”. Detta är samme man som själv för två år sedan, tillsammans med fackliga ledare, deltog i liknande protester mot den dåvarande regeringen.

Istället har nu Alan García satt in militär mot demonstranterna för att kväsa protesterna, till vilket pris som helst, vilket hittills har resulterat i fyra dödsfall och hundratals arresteringar. Dessutom har han infört ett militärt undantagstillstånd i flera provinser, vilket innebär att en rad konstitutionella rättigheter, såsom mötesrätten, upphävs. Som om inte detta vore nog har regeringen den senaste veckan antagit elva nya dekret, officiellt för att ”bekämpa den organiserade brottsligheten”, men som bland annat förbjuder statligt anställda i beslutsfattande positioner att delta i strejker. Dessutom:

  • Straffrihet för de poliser och militärer som dödar medborgare. Så länge de gör det i tjänsten befrias de från utredning.
  • Lokala politiska ledare, såsom provinsguvernörer och borgmästare, avskedas och avstängs från statliga tjänster under fem års tid om de stödjer strejker (under dessa protester har nämligen guvernörerna i en del provinser trotsat regeringen och vägrat förklara strejkerna illegala, avskeda lärare och göra löneavdrag för de som deltar i strejkerna).
  • Upp till 35 års fängelse för de (fackliga) ledare som uppmuntrar eller leder sociala protester som urartar i våld.

Strejker definieras som ”utpressning som syftar till att få otillbörliga ekonomiska förmåner”, och alla de senaste veckornas strejker och protester har olagligförklarats av regeringen eftersom ”landet växer ekonomiskt, och det är landsförräderi att sätta käppar i hjulet för att hindra tillväxten”.

Nu fattas väl bara att Alan García får sin vilja igenom och inför dödsstraff i Peru.

_________________________________________________________________________________________________

Konflikt: Akuhujan kommer med nya intressanta perspektiv på förintelsen och vår egen syn på muslimer, Petter skriver om liberala hetskampanjer mot facket i Sverige (lyckligtvis ännu långt ifrån Perus kaliber, men åt vilket håll är vi på väg?) och Red Metal förklarar rasismens framväxt med hjälp av gummisnoddar. Dessutom har Slutstadium råkat stoppa handen i smält smör.

Andra intressanta inlägg om: , , , , , , ,

Read Full Post »

Förra året skrev jag en D-uppsats i statsvetenskap om organisering av prostituerade kvinnor i Argentina. Jag jämförde två gräsrotsorganisationer som är i stort sett likadana, förutom på den springande punkten – synen på prostitution. Medan den ena kämpar fackligt för sexarbetares rättigheter, vill den andra inte alls veta av att likna prostitution vid ett jobb och talar om ”kvinnor i en prostitutionssituation”. Jag fokuserade på om detta kunde tänkas ha inverkan på kvinnornas empowerment-processer och isåfall hur. Summan av kardemumman är att det faktiskt inte verkar spela så stor roll, huvudsaken är att de organiserar sig, själva, underifrån, vilket också med allra största säkerhet kan appliceras på alla andra utsatta och marginaliserade grupper i samhället.

Nu har det blivit viktigare än någonsin för de prostituerade att organisera sig, för Buenos Aires är nämligen på väg tillbaka till den repression som fick organisationerna att uppstå från första början, för nästan 15 år sedan.

Sedan 2005 är gatuprostitution förbjuden i staden Buenos Aires på allmänna platser närmare än 200 meter från bostäder, skolor och kyrkor, och förra veckan bestämde sig den avgående stadsledningen för att förbjuda prostitution även i Rosedal, en stor park i den snofsiga stadsdelen Palermo, där prostitution, framför allt av transvestiter, är mycket vanlig. Enligt tidningarna rör sig i genomsnitt 3000 kunder där varje natt.

Förbudet försvaras med hänvisning till att parken Rosedal är en ”historisk skyddsvärd plats”, men det är omöjligt att låta bli att lägga märke till att det också, som av en tillfällighet, råkar vara den enda gatuprostitutionstäta platsen som ligger i ett av Buenos Aires ”finare”, och därtill turisttäta, områden:

Mig kommer de bara att köra bort med polisen därför att det här är en plats som är fin, säker och där flotta bilar passerar.

säger Belén, en av de prostituerade i parken, i en tidningsintervju.

För det handlar om att upprätthålla den fina fasaden. Att ett förbud bara förflyttar hela verksamheten någon annanstans spelar mindre roll, så länge det skyddar de redan priviligierade från att slippa konfronteras. Inte på något plan handlar det om de som faktiskt befinner sig i prostitutionen, som inte har någon annan möjlighet att skaffa mat för dagen och ingen annanstans än en annan park att ta vägen.

Tillbaka till organiserandet. Naturligtvis gick inte ett sådant här beslut förbi utan protester, inte i underifrånorganiseringens Argentina. Efter att förbudet blev känt i tidningarna i fredags, tågade på måndagsmorgonen organiserade prostituerade till stadshuset för att yttra sitt missnöje, och på tisdagen drogs förbudet tillbaka.

Men frågan är hur länge. Nu när Macri snart övertar makten gäller det att organisationerna är starka och orkar kämpa i den motvind som kommer att blåsa allt hårdare. För Macri och hans kompanjoner var de ivrigaste påhejarna av ett totalförbud mot gatuprostitution (bland annat), som till slut resulterade i 200-metersregeln jag nämnde ovan, och de försvarar det nyligen upprivna förbudet. Eller, med en av hans partikamraters ord:

Jag motsätter mig inte prostitution när det utförs i intimitet, för då är det en del av privata handlingar, men vi har alltid motsatt oss gatuprostitutionen.

Nej, det blåser hårt, det blåser kallt och nu om någonsin behövs det verkligen: Prostituerade (världen över), förenen eder!

_________________________________________________________________________________________________

För den som är intresserad finns ovan nämnda D-uppsats här, och min tidigare C-uppsats på lite samma ämne (prostitution som en överlevnadsstrategi i en fattigdomskontext) finns här.

Konflikt: Akuhujan påminner oss om klassaspekten av förintelsen, Syrran tar semester, Mllstrm hatar Crocs (precis som jag), Petter har sprutat ur sig jättebra inlägg på senaste men verkar ha fått lite idétorka just idag, Red Metal har haft spelning och Står aldrig still har förslag på alternativ telefonförsäljning.

Dessutom: läs V i vida världens blogg, där hon just nu rapporterar direkt från hetluften i Oaxaca, Mexiko.

Andra intressanta inlägg om: , , , , ,

Read Full Post »

Y va a caer…

…y va a caer, este gobierno va a caer!

Just nu pågår för fullt Copa América, som är Amerikas motsvarighet till herrfotbolls-EM. Turneringen hålls i år i Venezuela och på söndag spelas finalmatchen, som kommer att gå mellan fotbollsnationerna Argentina och Brasilien. Men, det här inlägget kommer naturligtvis inte att handla om något så ointressant som fotboll, utan om den betydligt intressantare politiken runtomkring.

På läktarna under matcherna skanderas nämligen, förutom de sedvanliga hejarramsorna, politiska slagord mot Venezuelas president Hugo Chávez: Y va a caer, y va a caer, este gobierno va a caer! (Och den kommer att falla, och den kommer att falla, den här regeringen kommer att falla). Inte sedan 70-talets militärdiktaturer har slagord mot den sittande regeringsmakten hörts på Copa Américas läktare. I högtalarna spelas musik på hög volym för att TV-tittarna ska undgå att höra vad som pågår, men lyssnar man noga hör man ändå:

Min första reaktion var ”fan vad koolt!”. Jag har nämligen inte mycket till övers för den populistiske och diktatoriske generalen Chávez. Visst, det är lite kul att han skiter i den internationella politikens spelregler och utan att förvarna helt enkelt låter bli att dyka upp på det senaste toppmötet för Mercosurs (Sydamerikas ekonomiska samarbete) statschefer, och är en allmän nagel i ögat på alla nyliberalismens påhejare. Men mindre kul är det att han istället för att åka till toppmötet drog till Ryssland för att bonda med Putin och köpa vapen. För som Magnus Linton kommenterade på sin blogg: ”Alla som en gång trivts i uniformerat stöveltramp och gäll ordergivning är det något djupt suspekt med”.

Och jag har mycket svårt för bilden av Den Store Hjälten, som sitter inne med Lösningen som kommer att rädda folket ur misär. Utan att folket själva organiserar sig underifrån kommer det aldrig att gå.

Men hur som helst, är det här folket som organiserar sig underifrån och reser sig mot makten? Knappast, tyvärr. Snarare är det den venezolanska övre medel- och överklassen som har råd att köpa svindyra biljetter till Copa América-matcher. Och det högeralternativ som de skulle ha att erbjuda känns långt mindre lockande än till och med Chávez militäriska populism som åtminstonde någonstans bygger på en solidarisk grundtanke.
_________________________________________________________________________________

Konflikt: Akuhujan skriver om Estland som inte är så långt borta, Syrran vill att folk ska vakna och inse vad som håller på att hända, Red Metal har varit på Metallicakoncert, Mllstrm vill ha fler high-fives på jobbet och Står aldrig still läser böcker.

Andra intressanta inlägg om: , , , , ,

Read Full Post »

Julibild 2007

En gata i mitt barrio igår, då det för första gången på 89 år snöade, alldeles på riktigt, i Buenos Aires.

Read Full Post »

Fri abort, punkt slut.

Jag sitter här på andra sidan jorden och blir helt livrädd när jag läser om planer på att skapa ett nytt parti med abortförbud som sin huvudfråga. Vafan, liksom. Vart har årtionden av framsteg tagit vägen? Har Per Kronlid och hans kumpaner överhuvudtaget någonsin varit utanför Sverige? De skulle till exempel få komma hit till Latinamerika och ta sig en titt, här är abort förbjudet i olika grad i princip överallt, med några enstaka undantag. Och halleluja, det har ju väldigt positiva effekter. Abortfrekvensen är, trots olagligheten, i alla länder högre än i Sverige och kvinnor dör på löpande band till följd av osäkra aborter. Ungefär 20% av mödradödligheten i regionen som helhet beräknas bero på komplikationer av osäkra aborter – vilket är den högsta siffran i världen.

Nej, egentligen tycker jag att rätten till fri abort är så självklar att den inte borde behövas diskuteras, och egentligen vill jag inte skriva det här inlägget, men män som Per Kronlid och andra som tror sig ha rätten att inkräkta i kvinnors autonomi över sina egna kroppar skrämmer mig till det. Så här kommer det alltså, inlägget om varför allt annat än fri abort är oförsvarbart.

Först och främst handlar rätten till abort om kvinnors grundläggande rätt till sina egna kroppar. Ett foster i ett tidigt skede av en graviditet är inte en egen människa, det har ingen möjlighet att överleva utanför livmodern, och måste därför betraktas som en del av kvinnans kropp. Det handlar alltså inte om att vilja abortera s.k. ”livsdugliga” foster, utan som den svenska lagen idag är skriven – fri abort upp till 18 veckor, sedan måste särskilda skäl föreligga och abort får endast ske innan fostret anses kunna överleva utanför livmodern, med två veckors marginal. Den gränsen ligger idag på 24 veckor, vilket innebär att den absoluta övre abortgränsen är 22 veckor. ¿Cachai?

Anledningarna till att kvinnor väljer alternativet abort när de står inför en graviditet är lika många som antalet aborter som utförs och ingen, ingen utomstående är mer kompetent än kvinnan själv att ta det beslutet, och ingen annan kan döma vilka skäl som är giltiga och inte. Men just detta tror sig, de i de allra flesta fall manliga, lagstiftarna vara mer kompetenta än kvinnorna själva att göra. I de länder där abort inte helt enkelt är undantagslöst förbjudet, är det oftast tillåtet i ytterst begränsade fall, som vid våldtäkt, incest, eller fara för kvinnans liv och hälsa.

Förutom det uppenbart omoraliska i att sätta sig över kvinnorna själva och diktera när de ska ha rätt till sina egna kroppar och inte orsakar de här restriktionerna en mängd problem när de ska omsättas i praktiken och sådana lagar blir därför totalt godtyckliga.

Våldtäkt och incest – Vem ska avgöra om graviditeten är resultatet av en våldtäkt? Måste det finnas domstolsutslag på det hela? Med tanke på hur otroligt få våldtäkter som leder till fällande domar och hur utdragen rättsprocessen är, skulle det i praktiken innebära att inga aborter alls skulle utföras på dessa grunder. Eller ska det räcka med att kvinnan själv uppger att hon varit utsatt för våldtäkt? Vad är i så fall syftet med det hela annat än att gravida kvinnor ska få böna och be och förnedra sig lite innan de på nåder får göra en abort?

Fara för kvinnans liv – Jahapp, det låter ju enkelt. Riskerar kvinnan att dö av graviditeten så får hon göra abort. Men hur stor måste den risken vara för att abort ska tillåtas? Räcker 50/50? Eller 1 på 100, till och med 1 på 1000? Med tanke på att mödradödligheten inte någonstans i världen är 0,00% finns det alltid en teoretisk risk, om än försvinnande liten, att graviditeten innebär att kvinnan får sätta livet till. Är den risken tillräcklig? Och låt säga att gränsen skulle dras vid 1 på 1000 – när är det överhuvudtaget möjligt att göra sådana exakta medicinska bedömningar i praktiken?

Fara för kvinnans hälsa – Ja, här blir gränsdragningsproblemet ännu svårare. När är egentligen kvinnans hälsa i fara? Och när är den tillräckligt mycket i fara för att en abort ska tillåtas? Om hon riskerar bestående men? Och hur stor måste den risken vara?

Bort med tassarna från abortlagstiftningen, Per Kronlid, du har ingen aning om vad du snackar om!

_______________________________________________________________

För er som kan läsa spanska har den här sidan en helt oslagbar översikt över abortsituationen i Latinamerika och Karibien.

I princip alla konfliktbloggare har kommit med nya inlägg, kolla in konfliktsidan. Några tips därifrån är Akuhujan som också dissar Per Kronlid och Syrran som funderar över vänskap över blockgränserna.

Andra intressanta inlägg om: , , , ,

Read Full Post »