Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Här läggs valresultaten från dagens colombianska presidentval upp allteftersom rösterna räknas. Spänningen är olidlig.

Extra, extra, måste ses!

Ett av mina colombianska favoritband, Choc Quib Town, har vägarna förbi Sverige och spelar på Kägelbanan lördag den 29 maj klockan 20.00. Inträde kostar endast 150 pix (väl värt vartenda öre, jag lovar) och all info finns här.

Här kommer ett smakprov på deras sköna musik:

(Fast inlägget borde kanske snarare heta svensk colombiarapportering och colombiansk nyhetsinfiltration. Eller något liknande)

Den (i vissa kretsar) omtalade DN-artikeln om Colombia häromdagen, som jag skrev om i mitt förra inlägg, kommer plötsligt i ett helt nytt ljus.

Colombias ambassadör i Sverige skriver idag en ilsken debattartikel på Newsmill där han hävdar att ett antal svenska journalister smutskastar Colombia – svensk medias colombiabevakning präglas enligt honom av faktafel och fördomar (tja, det kanske vi kan vara överens om, i alla fall om det är Bolling han syftar på…). Han namnger ett antal svenska journalister, till exempel Magnus Linton och Erik de la Reguera, som enligt honom sprider rena lögner och baktalar Colombias regering. Enligt ambassadören själv är nämligen läget ett helt annat än vad svenska journalister vill påstå:

I dag är Colombia en stabil demokrati med god tillväxt där de mänskliga och fackliga rättigheterna respekteras.

Ambassadören beklagar sig över att svenska tidningar inte vill förmedla ambassadens propagandaversion av situationen i Colombia:

Som ambassadör ser jag det som min uppgift att försöka förmedla detta. Colombia behöver handel, investeringar och turism för sin utveckling. Tyvärr är intresset att rätta faktafel hos svenska media nästan obefintligt. De som jag har skickat rättelser till har inte publicerat dem, förutom i ett fall, och de bekräftar nästan aldrig att de har tagit emot dem.

Det värsta är kanske att det verkar som att den stora majoriteten av de som kommenterar artikeln verkar svälja allt med hull och hår.

Hur som helst. Ambassadörens artikel kommer i en helt annan dager när man sedan läser Magnus Lintons inlägg ”Ambassadören och medierna” på hans egen blogg, där han effektivt monterar ner ambassadörens hela argumentation. Med riktiga och pålitliga källor, till skillnad från ambassadören.

Såhär fem dagar innan presidentvalet på söndag har svenska stormedier fått upp ögonen för det hela. Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter publicerar artiklar som handlar om valet i allmänhet och fenomenet Mockus i synnerhet.

SvD:s artikel, som hittas här, ger ett rätt intressant, om än kort, porträtt av den annorlunda presidentkandidaten.

DN, däremot, överträffar sig själva i total brist på koll i sin artikel här. Det övergår mitt förstånd att de låter Anders Bolling (som jag aldrig hört talas om förut, men som aldrig verkar satt sin fot i Colombia / aldrig pratat med någon colombian utanför Bogotás övre medelklass och politiska elit) skriva en propagandaartikel för Colombias genomruttna högerregering med president Uribe i spetsen, särskilt när de har svenska tidningars i särklass bäste utrikeskorrespondent, Erik de la Reguera, stationerad i Mexiko för bevakning av Latinamerika. Det tog inte lång tid för Colombias svenska NGO-arbetare att mobiliseras i kommentarsfältet.

Men jag blir vansinnigt irriterad på kommentarer som:

Fortfarande är det Farc som är Colombias största hopp, eftersom de är de enda som tar landets problem på allvar och vill skapa stabilitet i området.

Sam, 23:16, 25 maj 2010.

Det är om möjligt ännu mer världsfrånvänt än Bollings dravel om att ”den utgående presidenten Uribe har en hederlig framtoning”.

Kul att Colombias val uppmärksammas, men bättre än så kan ni, DN.

Colombia upplever en grön våg utan dess like. Det är Partido Verde, gröna partiet, med Antanas Mockus som presidentkandidat som spurtar uppåt i opinionsundersökningarna och har nu för första gången gått om Uribes och politiska elitens favorit Juan Manuel Santos. Enligt mätningen som publicerades igår har Mockus nu 38% av rösterna och Santos 29%. Kandidaten på tredjeplatsen, Sanín, ligger långt ifrån med ynka 11%. Håller ökningen i sig vinner Mockus redan i första valomgången.

Att en center-högerkandidat, utan särskilt konkreta förslag, har en reell chans att vinna ett val är knappast särskilt upphetsande, egentligen. Om det inte vore för att det handlar om Colombia. Jag ska inte upprepa allt jag skrev i förra inlägget, bara påpeka att det är något alldeles extraordinärt som pågår i Colombia. Demonstrationer, som annars förknippas med marginaliserade vänstergrupper, som i sin tur förknippas med gerillan, har plötsligt blivit en politisk kampanjmetod som (så kallade) vanliga människor deltar i. Titta, det är vackert, det är ett Colombia som sjuder av hopp om förändring:

Nu är allt inte bara guld och gröna skogar med Mockus. Jag ska vila i euforin ett litet tag till, sen kommer ett kritiskt inlägg, jag lovar. Till exempel flörtar han rätt hejvilt med högern just nu. Kanske är det strategi, vad vet jag. Man får komma ihåg att Colombia är ett land där så gott som ingen  endaste presidentkandidat som haft någon framgång i valkampanjer, och som utmanat den politiska makteliten någonsin kommit levande till valet. Där ger Mockus framtidstro.

PS. För de som inte kan hålla sig, och vill läsa kritik av Mockus redan nu kan jag rekommendera den här utmärkta intervjun i Semana. På spanska, dock.

Den 30 maj i år går Colombia till val, och en ny president ska väljas. Uribes åttaåriga maktera är över, efter att konstitutionsdomstolen satt definitivt stopp för planerna på att än en gång ändra grundlagen för att Uribe återigen skulle bli omvald.

Uribes åtta år har kantats av skandaler, såsom militärens utomrättsliga avrättningar – de så kallade falsos positivos -, den enorma korruptionen runt regeringens hjälpprogram Agro Ingreso Seguro, och colombianska säkerhetspolisens, DAS, avlyssningar och utpressningar av oppositionen, och deras behandling av utlänningar som vill se något annat än den bild Colombia es Pasión vill visa upp. För att ta några exempel.

Trots detta står sig populariteten, och få tvivlar på att Uribe skulle ha vunnit än en gång om han fått ställa upp till omval. I parlamentsvalet i mars i år fick också Uribes stödpartier stort stöd – Partido de la U, Partido Conservador och det nybildade Partido de Integración Nacional (PIN, som består till största delen av släktingar till politiker som fängslats eller avstängts för paramilitära kopplingar). Allt pekade på att någon av Uribes favoriter lätt skulle ta hem presidentvalet. De var två från början, Andrés Felipe Arias, ansvarig jordbruksminister under Agro Ingreso Seguro-skandalen, och Juan Manuel Santos, ansvarig försvarsminister under falsos positivos-skandalen. Arias var snabbt ute ur leken då han med knapp marginal förlorade Partido Conservadors interna omröstning mot Noemí Sanin, som nu är partiets officiella presidentkandidat, men utan Uribes stöd. Santos kandiderar i presidentvalet för Partido de la U. Med hjälp av Santos skulle Uribes politiska arv säkras.

Men, nästan från ingenstans, dök plötsligt en joker upp i leken. Det handlar om Partido Verde, och dess kandidat Antanas Mockus (känd i Sverige från dokumentären Monsterstäder som gick på SVT i februari). Mockus var kontroversiell borgmästare i Bogotá under 90-talet, och ses som en av dem som bidrog till stadens förvandling.

Som presidentkandidat för ett parti som nästan ingen kände till och som inte ens fick fem procent av rösterna till senaten började han med ensiffriga popularitetssiffror och sågs inte som ett hot av någon i det politiska etablissemanget. Men på bara en månad har Mockus, tillsammans med sin vicepresidentkandidat Sergio Fajardo (före detta borgmästare i Colombias näst största stad Medellín), med minimala resurser och utan stöd från vad som kallas la clase política, lyckats klättra i opinionsmätningarna och ligger nu på en andra plats, näst efter Santos. Allt talar för att ingen kandidat får egen majoritet och presidentvalet går till en andra omgång, där colombianerna får rösta mellan Santos och Mockus. Facebook, Twitter och alla sociala medier svämmar över av Mockus presidentkampanj.

Mockus, trots att han ligger till center-höger på den traditionella politiska skalan, har tänt ett hopp om förändring i ett land som länge styrts av en extremhögerelit med nära kopplingar till paramilitära maffior. Hans politiska program handlar inte så mycket om konkreta förslag, som om lag och rätt, antikorruption och respekt för institutioner. Mockus symboliserar för de flesta ärlighet och transparens, precis vad som saknas och behövs i landets politik. Mockus har tänt ett hopp om förändring, om att politik kan handla om något annat än elitens tjänster och gentjänster, på andras bekostnad.

I Sverige skulle det aldrig falla mig in att rösta på någon så långt högerut som Mockus. Men i ett land som Colombia är Mockus ljuset i tunneln.

Idag är det precis tio år sedan syndikalisten Björn Söderberg mördades av nazister i sitt hem, och runt om i bloggosfären går en uppmaning till civilkurage. Att fler, liksom Björn gjorde, ska våga stå upp mot de otäcka krafter som vill radera solidaritet och medmänsklighet från ordlistan.

Tack och lov är det ett av ytterst få politiska mord i Sverige. Men bara för att det händer sällan är det inte desto mindre allvarligt. I ett allt hårdare samhällsklimat, där rasism blir allt mer rumsren, gäller det att stå emot för allt som går. Rasisterna är få, men när den stora massan håller tyst kan de vinna mark, och de få som vågar stå emot skräms till tystnad – Björns mördare som nu har avtjänat sitt fängelsestraff fortsätter att kartlägga journalister och meningsmotståndare.

I Colombia, mitt nya hemland, är mord på fackföreningsaktivister vardagsmat. Av det totala antalet av dessa mord som sker i världen, sker runt 75% av dem i Colombia. Under Uribes två presidentperioder har mordfrekvensen ökat, trots att han hyllas både av den egna befolkningen och av ledare runt om i världen (till exempel av vår egen utrikesminister Carl Bildt). För Uribes politiska flaggskepp ”seguridad democrática”, har ju gjort så att de rika numera kan åka till sina lantställen på semestern, och så länge de kan det är ju allt frid och fröjd. Då verkar det spela mindre roll att militärens utomrättsliga avrättningar har ökat, att paramilitära avknoppningar härjar fritt (trots att de officiellt har ”avmobiliserats”) och att sjukvården och utbildningen är en katastrof. Säkerheten funkar för de vars röster väger tungt och det är allt som räknas.

Colombia är en helt annan femma än Sverige, och det ska mycket till innan Sverige ens kommer i närheten av Colombias situation. Men vissa mönster går igen. Det handlar om vissa som gör ”grovjobbet” som röjer mark för den mer rumsrena fascist-politiken. I Sverige är det Hampus Hellekant och hans kumpaner som röjer undan obekväma meningsmotståndare, i Colombia är det hela militära apparater, som till exempel Aguilas Negras senaste kampanj. Och medan motståndet tystas, och gränserna för vad som är okej långsamt förflyttas kan sådana som SverigeDemokraterna eller Uribes parti flytta in i maktens lokaler. De är inte två skilda fenomen, även om de flesta som röstar på SD troligtvis är vanliga arbetare som aldrig skulle kunna ens tänka sig att mörda, och som fördömer politiskt våld, på samma sätt som de flesta som röstar på Uribe i Colombia är vanliga människor som bara vill ha lite lugn och ro efter decennier av konflikt.

Men det gäller att inte glömma bort att det är två sidor av samma mynt. SverigeDemokraternas medlemsbas kryllar av nazister och Uribes politiker har nära kopplingar till paramilitärerna, och det är inte de vi vill ha vid makten, varken här eller där.

Medan rasismen vinner mark är det otroligt viktigt att visa civilkurage, och aldrig, aldrig någonsin låta sig tystas.

Minns Björn Söderberg.

_________________________________________________________
Andra intressanta inlägg om: , , , , , ,