Gröna vågen i Colombia

Colombia upplever en grön våg utan dess like. Det är Partido Verde, gröna partiet, med Antanas Mockus som presidentkandidat som spurtar uppåt i opinionsundersökningarna och har nu för första gången gått om Uribes och politiska elitens favorit Juan Manuel Santos. Enligt mätningen som publicerades igår har Mockus nu 38% av rösterna och Santos 29%. Kandidaten på tredjeplatsen, Sanín, ligger långt ifrån med ynka 11%. Håller ökningen i sig vinner Mockus redan i första valomgången.

Att en center-högerkandidat, utan särskilt konkreta förslag, har en reell chans att vinna ett val är knappast särskilt upphetsande, egentligen. Om det inte vore för att det handlar om Colombia. Jag ska inte upprepa allt jag skrev i förra inlägget, bara påpeka att det är något alldeles extraordinärt som pågår i Colombia. Demonstrationer, som annars förknippas med marginaliserade vänstergrupper, som i sin tur förknippas med gerillan, har plötsligt blivit en politisk kampanjmetod som (så kallade) vanliga människor deltar i. Titta, det är vackert, det är ett Colombia som sjuder av hopp om förändring:

Nu är allt inte bara guld och gröna skogar med Mockus. Jag ska vila i euforin ett litet tag till, sen kommer ett kritiskt inlägg, jag lovar. Till exempel flörtar han rätt hejvilt med högern just nu. Kanske är det strategi, vad vet jag. Man får komma ihåg att Colombia är ett land där så gott som ingen  endaste presidentkandidat som haft någon framgång i valkampanjer, och som utmanat den politiska makteliten någonsin kommit levande till valet. Där ger Mockus framtidstro.

PS. För de som inte kan hålla sig, och vill läsa kritik av Mockus redan nu kan jag rekommendera den här utmärkta intervjun i Semana. På spanska, dock.

Read Full Post »

Ljuset i tunneln efter åtta år av skandaler

Den 30 maj i år går Colombia till val, och en ny president ska väljas. Uribes åttaåriga maktera är över, efter att konstitutionsdomstolen satt definitivt stopp för planerna på att än en gång ändra grundlagen för att Uribe återigen skulle bli omvald.

Uribes åtta år har kantats av skandaler, såsom militärens utomrättsliga avrättningar – de så kallade falsos positivos -, den enorma korruptionen runt regeringens hjälpprogram Agro Ingreso Seguro, och colombianska säkerhetspolisens, DAS, avlyssningar och utpressningar av oppositionen, och deras behandling av utlänningar som vill se något annat än den bild Colombia es Pasión vill visa upp. För att ta några exempel.

Trots detta står sig populariteten, och få tvivlar på att Uribe skulle ha vunnit än en gång om han fått ställa upp till omval. I parlamentsvalet i mars i år fick också Uribes stödpartier stort stöd – Partido de la U, Partido Conservador och det nybildade Partido de Integración Nacional (PIN, som består till största delen av släktingar till politiker som fängslats eller avstängts för paramilitära kopplingar). Allt pekade på att någon av Uribes favoriter lätt skulle ta hem presidentvalet. De var två från början, Andrés Felipe Arias, ansvarig jordbruksminister under Agro Ingreso Seguro-skandalen, och Juan Manuel Santos, ansvarig försvarsminister under falsos positivos-skandalen. Arias var snabbt ute ur leken då han med knapp marginal förlorade Partido Conservadors interna omröstning mot Noemí Sanin, som nu är partiets officiella presidentkandidat, men utan Uribes stöd. Santos kandiderar i presidentvalet för Partido de la U. Med hjälp av Santos skulle Uribes politiska arv säkras.

Men, nästan från ingenstans, dök plötsligt en joker upp i leken. Det handlar om Partido Verde, och dess kandidat Antanas Mockus (känd i Sverige från dokumentären Monsterstäder som gick på SVT i februari). Mockus var kontroversiell borgmästare i Bogotá under 90-talet, och ses som en av dem som bidrog till stadens förvandling.

Som presidentkandidat för ett parti som nästan ingen kände till och som inte ens fick fem procent av rösterna till senaten började han med ensiffriga popularitetssiffror och sågs inte som ett hot av någon i det politiska etablissemanget. Men på bara en månad har Mockus, tillsammans med sin vicepresidentkandidat Sergio Fajardo (före detta borgmästare i Colombias näst största stad Medellín), med minimala resurser och utan stöd från vad som kallas la clase política, lyckats klättra i opinionsmätningarna och ligger nu på en andra plats, näst efter Santos. Allt talar för att ingen kandidat får egen majoritet och presidentvalet går till en andra omgång, där colombianerna får rösta mellan Santos och Mockus. Facebook, Twitter och alla sociala medier svämmar över av Mockus presidentkampanj.

Mockus, trots att han ligger till center-höger på den traditionella politiska skalan, har tänt ett hopp om förändring i ett land som länge styrts av en extremhögerelit med nära kopplingar till paramilitära maffior. Hans politiska program handlar inte så mycket om konkreta förslag, som om lag och rätt, antikorruption och respekt för institutioner. Mockus symboliserar för de flesta ärlighet och transparens, precis vad som saknas och behövs i landets politik. Mockus har tänt ett hopp om förändring, om att politik kan handla om något annat än elitens tjänster och gentjänster, på andras bekostnad.

I Sverige skulle det aldrig falla mig in att rösta på någon så långt högerut som Mockus. Men i ett land som Colombia är Mockus ljuset i tunneln.

Read Full Post »