Dagens lästips

Det är lite tyst på bloggen för tillfället – jag lever, men jag befinner mig på semester i Colombia just nu med halvdålig internettillgång och annat att sysselsätta mig med än att blogga. Men om inte förr så lovar jag att vara tillbaka i mitten på februari då jag är ”hemma” i Argentina igen.

Tills dess får ni hålla till godo med dagens, om inte årets lästips. Min absoluta favorittidning heter Tidskriften Latinamerika och ges ut av UBV. Den kommer ut i fyra läsvärda nummer per år – senaste numret handlar till exempel om olika frihandelsavtal och dess konsekvenser och i nästa nummer är temat feminism. Om man inte prenumererar kan man läsa den på närmaste bibliotek eller inhandla den på följande ställen:

• Borås:
  Pressbyrån, Bergslenagatan 9
• Gävle:
  Alternativboden Lyktan, Kyrkogatan 14
• Göteborg:
  Bokhandeln Pocket Med Mera, Kapellplatsen 2
  Nätverkstan Ekonomitjänst, Göteborgs Lagerhus, Heurlins plats 1
  Press Stop, Drottninggatan 58
  Pressbyrån, Nordstadstorget 2
  Pressbyrån Chocolat, Centralhuset, Nils Ericsonplatsen
  Pressbyrån, Centralstationen
  Röda Stjärnan, Fjärde Långgatan 8B
  Världskulturmuséet, Södra vägen 54
• Jönköping:
  Bokcafét, Svavelsticksgatan 7
• Karlshamn:
  Antikvariatet Bode, Ronnebygatan 15
• Linköping:
  Press Stop, Trädgårdstorget 4
• Lund:
  Pressbyrån, Bangatan 1, Centralstationen
  Press Stop, Klostergatan 8 B
• Malmö:
  Kulturcentret Glassfabriken
  Pressbyrån, Centralstationen
  Pressbyrån, Södergatan 11
  Röda Stjärnan, Ystadgatan 15
  Tidskriftsbutiken, Södra Förstadsgatan 18
• Stockholm:
  Akademibokhandeln City, Mäster Samuelsgatan 28
  Bokförlaget Tranans butik, Wollmar Yxkullsgatan 5 B
  Handel & Vandel, Östgötagatan 33
  Hållplatsens T&T AB, Folkungagatan 112
  Pressbyrån, Arlanda terminal 5
  Pressbyrån, Gallerian
  Press Stop, Götgatan 31
  Pressbyrån, Odenplan T-bana
  Pressbyrån, Stora hallen, Centralstation
  Pressbyrån, Tunnelhallen, Centralplan 15
  UBV/Latinamerika, Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 41
• Sunne:
  Kvarngatans Tobak, Järnvägsgatan 17
• Uppsala:
  Antikvariatet Röda rummet, Dragarbrunnsgatan 56
  Celsiusbokhandeln, Svartbäcksgatan 6
  Pressbyrån, St. Persgatan 10
  Uppsala Bokcafé, Kungsgatan 41
• Västra Frölunda:
  Pressbyrån, Frölunda Torg
• Örebro:
  Pressbyrån Örebro Järnväg, Centralstationen

(Andra intressanta inlägg om: UBV, Latinamerika, lästips)

Read Full Post »

Latinamerika och aborterna. Del 4 – Chile

Chile är ett av de länder i världen som har strängast abortlagar. Det finns inga omständigheter som gör det tillåtet för en kvinna att göra abort – inte ens för att rädda hennes liv. Tidigare var så kallad terapeutisk abort, det vill säga vid fara för liv och hälsa, tillåten i Chile, men 1989 infördes totalförbudet, som en av de sista åtgärderna innan diktatorn Pinochet och hans militärer lämnade ifrån sig makten. Innan dess hade de även tagit bort sexualundervisningen, alla familjeplaneringsprogram och all marknadsföring av preventivmedel – dessa fick bara ges till kvinnor som uttryckligen bad om dem.

Dessa åtgärder genomfördes ”för folkets bästa”, och enligt (den manliga) expertgruppen bestående av fyra högt rankade män inom armén, en katolsk präst och en ekonom, som drev igenom abortlagen ”kräver moderskapet av kvinnan moraliska dygder som måste fullbordas även om det innebär att hon måste offra sitt liv”.

Detta är alltså grunden till lagen som fortfarande står skriven i Chiles konstitution, den som skrevs av en illegitim diktatur men som fortfarande 17 år efter diktaturens fall gäller. Lagen som gör att 160 000 kvinnor varje år måste utsätta sig för osäkra och olagliga ingrepp, vilka alla inte kommer ur med livet i behåll – osäkra aborter står för ungefär 25% av mödradödligheten i Chile.

För ett år sedan valdes för första gången i Chile en kvinna som president, Michelle Bachelet. Förutom att hon är kvinna, vilket i sig är kontroversiellt för många kallar hon sig dessutom socialist och ateist. Bachelet höll den 12 maj förra året sitt tal till nationen. Där talar hon vitt och brett om sitt engagemang för kvinnor:

Ett land utan exkludering kräver att kvinnorna kan utöva ett fullständigt medborgarskap, ur alla olika aspekter. I Chile upplever vi fortfarande dagligen diskriminering och segregation. Min regering kommer på ett mycket bestämt sätt stödja ett effektivt utövande av kvinnors rättigheter.

Och visst, Bachelet har till exempel drivit igenom en lag som gör preventivmedel, inklusive dagen-efter-piller, tillgängliga för kvinnor över 14 år utan föräldrarnas tillstånd. Men när det gäller abort är det tvärstopp. Där har hon uttryckligen sagt att det är en fråga hon inte tänker röra, detta trots att hon förutom allt ovan även är läkare och på nära håll måste ha sett de katastrofala konsekvenserna ett abortförbud leder till.

Naturligtvis är det så att det i princip innebär politiskt självmord att förespråka abort i ett land som Chile. Å andra sidan sitter Bachelet redan på makten – ta chansen och driv igenom en legalisering av abort! Visst skulle hon troligtvis då förlora den i nästa val, och få hela katolska kyrkan emot sig (vilket hon i och för sig redan har), men varför är det helt plötsligt viktigare att behålla makten i sig än att använda den till något riktigt bra? Hon borde åtminstonde för fan sluta att hyckla om att hon försvarar kvinnors rättigheter när hon inte ens är beredd att ge dem den mest grundläggande rättigheten av dem alla – rätten till den egna kroppen!

(Andra intressanta inlägg om: abort, Chile, Bachelet, Pinochet, rättigheter)

Read Full Post »

Januarikväll i Buenos Aires

Vackra Avenida de Mayo, en kväll i januari ungefär den här tiden förra året.

Read Full Post »

Plan Colombia. Del 3 – Kriget för oljan

Detta är tredje och sista delen i min serie om Plan Colombia. Del ett heter ”Kriget mot kokan” och finns här, och del två heter ”Kriget mot terrorismen” och finns här.

Colombias främsta lagliga export är olja och landet är ett av USAs tolv främsta oljeleverantörer. Som i alla oljeländer finns vissa regler för utländska företag som vill komma åt oljan. Bland annat måste företagen betala ersättning till staten. Innan 2001 låg ersättningsnivån på 20% av intäkterna, ett 50/50 partnerskap med det colombianska statliga oljebolaget Ecopetrol krävdes och kontrakten var tidsbegränsade till 22 år. Sedan dess har dessa bestämmelser gradvis urholkats och från 2004 ligger ersättningen på 8% och oljebolagen krävs varken på partnerskap eller får tidsbegränsade kontrakt. År 2006 såldes också en femtedel av Ecopetrol ut.

Ett av USAs officiella mål med Plan Colombia är ju som sagt att hjälpa Colombias dåliga ekonomi. Bland annat har USA hjälpt Colombia att förhandla fram IMF-lån. De fick sitt första 1999 strax innan Plan Colombia klubbades igenom i USA. IMFs lån är som bekant villkorade med tvång om extremt nyliberala reformer. Sedan dess har Colombia beviljats ytterligare två IMF-lån, och efter vart och ett av dessa lån har villkoren för oljebolagen gradvis blivit allmer fördelaktiga.

Oljebolagens villkor kan jämföras med de frihandelsförespråkarna själva ställer i sina länder: oljebolag i USAs Alaska måste betala 25% av intäkterna i ersättning och i Kanadas Alberta ligger nivån på 22%.

Colombia är alltså ett land med enorma oljereserver och villkoren för utländska oljebolag är ur dessas synvinkel rena drömmen. Problemet? ”Säkerheten”. Det beräknas att 80% av oljetillgångarna ännu är outforskade, men dessa ligger i avlägsna FARC-kontrollerade områden. FARC-gerillan, som vill nationalisera oljeindustrin och aktivt motarbetar de utländska oljebolagens närvaro genom att bland annat spränga oljeledningar.

FARC-gerillan bekämpas med förevändningen att bekämpa narkotikan (ja, trots att både FARC och AUC är delaktiga i narkotikahandeln, men det är ju FARC som motarbetar USAs ekonomiska intressen och AUC som skyddar dem). Men inom ramen för ”kriget mot narkotikan” är det svårt att ge en logisk motivering till varför oljeledningar ska skyddas. Däremot, lägligt nog, går det alldeles utmärkt att motivera det med ”kriget mot terrorismen”, och när den delen av Plan Colombia inleddes, gissa var alla nya trupper hamnade? Vid Colombias största oljefält. Det finns till och med en enhet, den 18:e brigaden, som har som enda syfte att skydda USA-bolaget Occidental Petroleums oljeledningar.

Occidental Petroleum, som även är en av de största lobbyisterna för den militära komponenten av Plan Colombia. Occidental Petroleum, som när Plan Colombia inleddes hade dåvarande vicepresidenten, den självutnämnde miljövännen himself, Al Gore, som en av sina största delägare.

Jag vill inte vara konspirationsteoretisk (eller jo, det kanske jag visst vill litegrann), men det verkar onekligen som att Plan Colombia har väldigt lite med det colombianska folkets behov och väldigt mycket med USAs ekonomiska intressen att göra…

(P.S. För den som vill veta mer rekommenderar jag den utmärkta Colombia Journal Online eller Colombianätverkets hemsida. Mycket bra sidor båda två!)

(Andra intressanta inlägg om: Colombia, USA, Plan Colombia, olja)

Read Full Post »

Plan Colombia. Del 2 – Kriget mot terrorismen

Här kommer del två i min serie om Plan Colombia. Del ett heter ”Kriget mot kokan” och finns att läsa här. Det här inlägget fungerar som en bakgrund för del tre (”Kriget för oljan”) som kommer inom kort.

Ett av målen med USAs biståndsprojekt Plan Colombia är att få slut på den pågående konflikten i landet. Detta är kopplat till drogbekämpning på så vis att tanken är att förstöra kokaodlingarna, som finansierar FARC-gerillan, för att försvaga denna, samtidigt som landets militär stärks.

USA har hittills spenderat över fyra och en halv miljard dollar på Plan Colombia sedan den inleddes år 2000. Av dessa pengar är 80% militärt bistånd och endast 20% ekonomiskt bistånd, vilket gör Colombia till världens tredje största mottagare av militärt USA-bistånd (efter Israel och Egypten).

Alla dessa pengar då, som USA spenderat genom åren? Ja, knappt ett öre i rena pengar har nått Colombia. Vad som istället når Colombia är helikoptrar, vapen, militärutbildning, gift och besprutningsplan – praktiskt taget alla pengar som kongressen varje år budgeterar för ”hjälp till Colombia” går rakt ner i fickorna på stora amerikanska företag som producerar ovanstående. Företag, som gör stora vinster som i sin tur finansierar lobbykampanjer för att få politiker att rösta igenom fortsatta pengar till Plan Colombia…

Initialt fick Colombias militär genom Plan Colombia över 60 nya helikoptrar och 3 nya armébataljoner (med över 3000 trupper). Samma militär som har det värsta förflutna i hela västra hemisfären när det gäller brott mot mänskliga rättigheter. Dessa USA-skapade, -tränade och -beväpnade nya militära enheter sattes in för narkotikabekämpning och det var meningen att de skulle vara obefläckade av sådana brott. Tyvärr inte särskilt förvånande finns det dock massor av bevis på samarbete mellan dessa enheter och paramilitärerna.

Paramilitärerna, på högerkanten, är en av de väpnade grupper som finns i Colombia. De bildades ursprungligen av militärer, stora landägare och drogsmugglare för att ”skydda sina intressen”. De står för ungefär 70% av de mord som årligen begås i landet och är ökända för sitt samarbete med militären, framför allt för att göra militärens ”dirty work”.

Såväl FARC (den marxistiska gerillan) och AUC (paramilitärerna) är involverade i knarkhandeln och finansierar till stora delar sin verksamhet via den. Rent generellt kan sägas att medan FARC styr produktionen så styr AUC smugglingen. I väldigt grova drag, för vissa regioner är helt kontrollerade av FARC eller av AUC och då är det de som styr.

Efter attackerna i USA den 11 september 2001 intensifierades programmet. Nu behövde inte den militära komponenten längre bara vara antinarkotiska operationer, utan kan till exempel vara antiterrorism. Men trots att såväl FARC som AUC har fingrar med i knarkhandelsspelet och trots att såväl FARC som AUC står på USAs State Departments lista över utländska terroristorganisationer är det FARC som Plan Colombia inriktar sina militära operationer på. FARC, som liksom av en händelse även råkar vara de som utgör det största hotet mot USAs ekonomiska intressen i Colombia.

Kan det vara så att antikommunism känns lite mossigt och förlegat i 2000-talets värld och för att kunna sälja in det till USAs kongress och allmänhet krävs det att man kallar det antinarkotiska operationer eller antiterrorism, trots att det i grunden handlar om samma sak? Fortsättning följer…

(Andra intressanta inlägg om: Colombia, USA, Plan Colombia, FARC, AUC)

Read Full Post »

Plan Colombia. Del 1 – Kriget mot kokan

Sedan år 2000 har USA ett biståndsprojekt i Colombia vid namn Plan Colombia. Det som utåt framhålls som en fredsplan, verkar i praktiken mer vara en krigsplan som framför allt gynnar USAs intressen. För den som inte nöjer sig med den officiella bilden kommer här en serie i tre delar om verkligheten bakom Plan Colombias fasad.

Plan Colombia introducerades år 2000 av Clinton-administrationen. Projektet har tre mål:

• Att hjälpa Colombias dåliga ekonomi.
• Att reducera Colombias kokaodlingar med 50% på fem år.
• Att avsluta Colombias väpnade konflikt.

Nu, drygt sex år senare, kan vi konstatera att inget av målen har lyckats särskilt väl. Fortfarande lever 63% av befolkningen i fattigdom – i rurala områden är siffran 85%. När Plan Colombia inleddes fanns det 140 000 hektar kokaodlingar, tre år senare var det 165 000 hektar. Dessutom har kokaodlingarna spritt sig över landet. Medan de tidigare främst fanns i några departement i södra delarna av landet återfinns de nu i 23 av Colombias totalt 32 departement och Colombia producerar fortfarande 80% av världens kokain. Genom att förstöra kokaodlingarna som finansierar FARC-gerillan och samtidigt stärka militären skulle även konflikten få ett slut. Kort sagt, det har inte fungerat så bra.

Vi börjar med kokan. Sättet att bekämpa kokaodlingarna är att giftbespruta dem från flygplan. Giftbesprutningarna sker överallt där misstänkta kokaodlingar finns, sedan förra året även i nationalparker efter påtryckningar från USA. Besprutningarna på gränsen till Ecuador är en känslig fråga och nu överväger Ecuador att anmäla Colombia för vad de anser kan liknas vid kemisk krigsföring.

Giftet som används tillverkas av storföretaget Monsanto och marknadsförs som ”det mest använda växtgiftet i världen”. Dosen som används vid koka-besprutningarna i Colombia är dock fem gånger högre än den rekommenderade och det finns alltså inga garantier för att den inte ger skador på såväl miljö som människors och djurs hälsa. Det finns dessutom rapporter som visar att cellförändringar och hudfläckar är mycket vanliga hos människor som bor i de här regionerna.

Det är nämligen så att det inte bara är kokaodlingar som besprutas. Av rädlsa för beskjutning från gerillan sker besprutningarna från över 30 meters höjd. Den rekommenderade höjden är 3 meter, eftersom det över den höjden finns risk för att det inte är det som ska besprutas som verkligen blir besprutat, då det kan driva iväg med vinden. Dessutom besprutas mycket större områden än nödvändigt, och odlare får sina banan-, majs- och andra odlingar av födogrödor förstörda på samma gång. Matodlingar totalförstörs, men kokaplantorna är motståndskraftiga och om de huggs ned till roten direkt efter besprutningen växer de upp igen sen.

Vilka är då dessa knarkproducenter? Framför allt är det fattiga bönder, som ofta inte har något annat val för sin överlevnad, som odlar koka tillsammans med några matgrödor. Det är dessa människor som får sitt levebröd förstört, sina vattendrag förorenade, sig själva och sina familjer duschade av gift med jämna mellanrum och sina hus beskjutna (jo, för besprutningsplanen mejar med maskingevär runtomkring sig samtidigt som de besprutar för att inte attackeras). Det är de som tjänar absolut minst och får lida absolut mest i ”kriget mot knarket”. Till synes, för ingen nytta alls.

Vad leder detta till i ett större perspektiv, och vad är det egentligen för intressen som kan tänkas ligga bakom? Fortsättning följer…

(Andra intressanta inlägg om: Colombia, USA, Plan Colombia, kokaodling, besprutning, kokain)

Read Full Post »

Rätten att resa

Från och med i år krävs visum för USA-medborgare för att resa in i Bolivia. Åtgärden är ett svar på att USA kräver inresevisum av bolivianer, vilket kostar 100 dollar, långt mer än en genomsnittlig månadslön i det fattiga Bolivia, för den som ens har någon. Sedan tidigare kräver även Brasilien visum av USAs och Australiens medborgare, av samma anledning som Bolivia nu infört detta.

Någonstans kan jag inte riktigt låta bli att känna lite skadeglädje. Rätt åt dem, liksom. Men samtidigt vet jag ju att jag själv i rättvisans namn borde råka ut för samma behandling i egenskap av Schengen-medborgare. För USA kräver visum av medborgare i alla Latinamerikas länder (ja, av alla som inte kommer från Västeuropa, Australien, Nya Zeeland, Singapore eller Japan), men Schengen ligger inte långt efter.  Kommer du till exempel från Belize, Colombia, Kuba, Ecuador, Peru eller från något av ett antal karibiska länder kan du inte förvänta dig att få resa till Europa hur som helst.

Föga förvånande är länderna ovan också några av Latinamerikas fattigaste och/eller mest konfliktdrabbade länder där en del människor inte har något annat val än att ge sig av för att försöka skapa sig ett drägligt liv någon annanstans, kanske i det magiska Väst.

Precis som under kolonialismens glansdagar (eller vänta, pågår de kanske just nu?) förväntar vi oss, utan att ifrågasätta, privilegiet att kunna resa varthelst vi vill. Hela världen är vår lekplats, det har den alltid varit. Med samma självklarhet tar vi oss också rätten att stänga ute ”de andra”. De andra, vars länder vi fortsätter suga ut, med tvång om att öppna upp för den Fria Marknaden, så att våra stora företag kan göra Investeringar, allt såklart med bara goda avsikter för ögonen, företagen skapar ju Arbetstillfällen och Tillväxt. De andra, som vi inte vill ska komma hit om de inte kan redovisa stora summor pengar på sina bankkonton och en väldigt bra anledning till sin resa.

Naturligtvis är det så att gränser suger, nationalstaten bara är en konstruktion och människor borde ha rätten att åka varhelst de känner för. Men så länge vi i väst utnyttjar våra länders priviligierade positioner till att stänga ute människor anser jag att länder som Bolivia och Brasilien gör helt rätt i att sätta ner foten och ge igen med samma mynt.

(Andra intressanta inlägg om: Bolivia, Brasilien, visum, EU, USA, resa)

Read Full Post »

Ännu en bloggutmaning

Denna  gång har jag blivit utmanad av Jimmy, som har bloggen Strötankar och sentenser, men ursprungligen kommer den från Sigge Eklund.

1. Hur länge har du bloggat?

I denna form (d.v.s. nu räknar jag inte mina resedagböcker) har jag bloggat i hela två månaders tid. Jag var till att börja med en hårdnackad motståndare till att skaffa mig en egen blogg, eftersom Syrran ändå skrev så mycket av det som jag ville ha sagt, fast bättre. Jag hade liksom inget eget sådär som kändes värt, tills jag en dag kom på att det är Latinamerika, självklart Latinamerika som jag ska skriva om och då började jag.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?

Hehe… Lite skräckblandad förtjusning, måste jag säga. Fantastiskt kul att läsa, men själva bloggskrivandet verkade som ett livsfarligt träsk att fastna i.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Syrran, min älskade Syrran, utan tvekan!

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Tja… jag tror att jag passar på den frågan. Det skulle kännas lite förmätet att till exempel komma och säga att jag känner att jag har utvecklats och kommit en lång bit på vägen sedan mina första trevande steg i november 2006 (om jag nu skulle tycka det, vilket jag inte riktigt kan påstå att jag gör)…

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

Ojoj, det är många. De som finns på min lista över ”bloggar jag läser” till vänster, plus en fem-sex stycken till med ojämna mellanrum.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?

I princip alla är politiska bloggar och/eller kulturbloggar om Latinamerika. Några enstaka är dagboksbloggar, men ofta med en politisk underton.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.

En av mina absoluta favoritbloggar är Brudens blogg om brudar. Såväl stilmässigt som innehållsmässigt är den klockren och alla borde börja läsa den genast, om jag fick bestämma!

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.

Ja, det är visst ingen hejd på hyllningskören över Syrran i det här inlägget, men det är hon väl förtjänt av! Hon är väldigt lik mig på så sätt att jag tror jag kan säga att jag håller med om precis allt hon någonsin har skrivit. Sen har vi en massa andra likheter också, men det är på det privata planet och inget som hör den här bloggen till.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Det är blandade känslor, en del bryr sig inte, andra läser med intresse.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Hehe, ja, de som känner mig är knappast särskilt förvånade över mitt ämnesval, gissar jag.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?

Jag är inte särskilt privat alls, jag får väl se om den gränsen tänjs framöver, men det tvivlar jag på. Jag ser inte varför jag skulle skriva om mitt privatliv på internet och jag ser inte vad andra skulle ha för intresse av att läsa om det. Familj, vänner och eventuella nyfikna får läsa mina resedagböcker isåfall.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.

Jag skriver inte om mitt privatliv, och ännu mindre om andras. Helt enkelt för att det inte hör hit.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?

Haha! Tja… uppmuntrande kommentarer är ju alltid roligt, så visst, i en viss utsträckning är det ju säkert så.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Det beror helt på vilken sorts blogg det är. Sen tror jag att man kan lära känna vissa sidor av en person genom dens blogg, men ingen visar ju allt, och alla väljer vad de vill visa och vad de vill dölja.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?

Ingen än så länge, men det finns ett par stycken som jag är lite nyfiken på…

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Ja, dels om folk lämnar ut för mycket av sig själva på ett sätt som de kanske inte mår bra av i längden och dels om bloggandet blir en alldeles för stor del av deras liv.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?

Inte än, peppar, peppar…

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Samma sak här: inte än, peppar, peppar…

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Att det tar tid, det tar mycket längre tid än man tänker sig att skriva ett inlägg.

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?

Det är mycket möjligt, i alla fall om jag har kvar samma passion för Latinamerika som nu (vilket jag inte ser varför jag inte skulle ha), och om jag inte har hittat något bättre att lägga tiden på..!

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Hm, tja i ärlighetens namn är väl den så kallade bloggosfären ganska mycket en klubb för inbördes beundran, men en viss genomslagskraft kan nog bloggarna ha även utanför den egna kretsen.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Det ber jag att få återkomma till i framtiden när jag har bloggat lite längre tid.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Massor av intressanta nya kunskaper om sådant som man sällan får reda på i mainstreammedia och en chans att debattera och se nya infallsvinklar på saker och ting.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

• Syrran, självklart, även om jag tror att jag redan nu kan gissa mig till en hel del av svaren

• Johanna, just nu på resa i Kambodja

• Min vän Akuhujan som just har återvänt till bloggandets värld

• Min fina låtsas-lillasyster Alina

• För att få en internationell touch på det hela skickar jag även utmaningen till min norska vän Mari-Kristine som för tillfället är i Buenos Aires

(Andra intressanta inlägg om: bloggutmaning, bloggosfären)

Read Full Post »