Januaridag i Buenos Aires, Argentina

Yrke: Hundpromenerare, en vanlig syn på Buenos Aires gator…

Read Full Post »

Det här med marknadshyror…

…är inte så speciellt bra. Detta är ett alldeles autentiskt exempel från en bekant här i Buenos Aires där hyrorna håller på att bli helt bisarra:

Hyresvärden: ”Från och med nästa månad kommer din hyra att höjas från 1000 pesos till 2000 pesos.”
Bekant: ”Men jag kan inte betala så mycket, det är omöjligt för mig!”
Hyresvärden: ”Okej, där är dörren.”
Bekant: ”Men, snälla. Jag har ju bott här i tre år och alltid betalat mina räkningar i tid och varit skötsam.”
Hyresvärden: ”Tyvärr. Du har fram till månadsskiftet på dig att flytta.”

För visst, hyresvärden kan med lätthet ta ut dubbel hyra. Inte för att det kryllar av rika argentinare, utan för att Buenos Aires kryllar av rika européer och nordamerikaner som tycker att hyrorna verkar jättebilliga trots att de är skyhöga för vanliga argentinare. Och eftersom det inte finns någon som helst reglering trissas priserna ständigt uppåt och snart är hela San Telmo fyllt av gringos som hyr möblerade lägenheter i några månader och ingen vanlig argentinare kan bo där längre.

(Och nej… jag har inte fått för mig att jag är en av de vanliga argentinarna, jag är mycket väl medveten om att jag är en rik europé jag med)

Alliansen och liberaler i allmänhet, det är såhär det blir när man låter marknaden ”ta hand om” det hela. Vill ni verkligen ha det såhär? På riktigt?

__________________________________________________________________

Konfliktkollegorna bloggar för fullt: Akuhujan om att aldrig duga i rättssalen, Syrran parafraserar Palme och skriver om Palestina, Red Metal om klass och nation och Kim Müller om arbetsdomstolen och syndikalisterna.

Andra intressanta inlägg om marknadshyror, alliansen, Buenos Aires, gringoinvasion

Read Full Post »

Tortyr i moralens namn

Tortyren i Argentina i 2000-talstappning handlar inte om militärer i uniform och hemliga fängelser och försvinnanden. Tvåtusentalets torterare är läkare och annan sjukvårdspersonal och företrädare för rättsväsendet som i egenskap av självutnämnda moralens väktare tar sig rätten att sätta sig över såväl lag som vanlig medmänsklighet för att bestraffa de kvinnor som enligt deras moralmätare begått den yttersta synden. Eller så är det bara vanlig maktkåthet och kvinnoförakt. Deras offer är ofta fattiga kvinnor som i desperation avslutat sina oönskade graviditeter med fara för sina egna liv.

Detta är ett axplock av livshistorier jag har hört på olika seminarier och debatter. 

—

Hon kom till akuten en lördag för att hon hade sådan smärta i magen att hon inte visste vad hon skulle ta sig till, och dessutom började hon få feber. Men där vägrade läkarna hjälpa henne, eftersom hennes symptom enligt dem tydde på att hon hade gjort abort. Hon skulle lida. Kom tillbaka på måndag, var beskedet hon fick. På måndagen återkom hon. Diagnos: Brusten blindtarm.

—

Hon var så desperat över sin oönskade graviditet att hon inte såg någon annan utväg. Så hon tog en pistol och sköt sig själv i magen. På sjukhuset opererades hon akut och efter operationen fick hon absolut inte röra sig för att operationsärret skulle läka ordentligt. Men när hon sov kom städerskorna för att byta lakan och ryckte dem ur sängen under henne. Bäckenet ställdes med avsikt så långt ifrån sängen att hon var tvungen att resa sig upp för att hämta det när hon skulle kissa. Ingen hjälpte henne. Alla som gick förbi kallade henne mördare.

—

Den 12-åriga flickan blev gravid och efter ett DNA-test på det nyfödda barnet kunde det fastställas att det var hennes 73-årige granne som var fadern och våldtäktsmannen. Trots uppenbara bevis dömdes han inte för våldtäkt vilket hade kunnat ge mellan 15 och 20 års fängelse, utan istället till 4 års fängelse för sexuellt utnyttjande. Enligt rätten gick det nämligen inte att bevisa att det hade förekommit penetration. ”Du kanske är som Jungfru Maria”, sa en av de tre manliga domarna till flickan i rättssalen och skrattade.

—

Och otaliga andra historier om kvinnor som kommit till sjukhus efter ofullständiga aborter och förvägrats smärtlindring under skrapningen, för att straffa dem extra för den synd de begått. Eller som fått vänta i timmar, i dygn, på hjälp. Eller som kommit ut ur operationssalen bara för att se polisen där väntandes. 

—

Och nej, det här är inte Buenos Aires, den häftiga, kosmopolitiska metropolen. Det här är det andra Argentina, de fattiga provinserna i norr och deras fattigaste invånare utan tillgång till adekvat sjukvård och kompetent rättsväsende och som ofta inte vet att de har rättigheter, vilka rättigheterna är och av vem de ska utkräva dem. Det är inte det turist-Argentina man ser, men det är lika mycket Argentina, om inte mer.

__________________________________________________________________

 

Konflikt: Syrran frågar sig om män kan vara feminister, Kim Müller om företagets indelning av sina anställda, Reciprocity om en överhettad bolånemarknad, Red Metal om maskning, Redundans om den totalitära liberalismen och Slutstadium om SD och terror.

 

Andra intressanta inlägg om: abort, Argentina, sexism, moralism, kvinnoförakt

Read Full Post »

FARCs frigivningar

Senaste tiden har tidningarna och nyhetskanalerna här rapporterat dagligen om förhandlingarna med den colombianska FARC-gerillan angående frigivning av några av deras fångar, som kidnappades för sex år sedan. Nu när de två frontfigurerna äntligen har frigivits är det tydligen tillräckligt viktigt för att både DN och SvD ska skriva om det, som annars inte brukar ägna särskilt mycket uppmärksamhet åt den här kontinenten.

Clara Rojas och Consuelo Gonzalez var båda politiker, Rojas vice presidentkandidat och Gonzalez kongressledamot. Rojas kidnappades 2002 tillsammans med presidentkandidaten Ingrid Betancourt. Då de kidnappades erbjöd sig FARC att släppa Rojas eftersom det egentligen bara var Betancourt de ville åt, men Rojas vägrade om de inte också släppte Betanourt, vilket FARC å sin sida vägrade.

Under sin tid i fångenskap i djungeln födde Rojas en son med en av gerillamedlemmarna, vilken senare lämnades bort och hamnade på ett barnhem i Bogotá, där man efter DNA-tester har kunnat konstatera att Emmanuel, som han heter, verkligen är Rojas son.

Frigivningen skedde efter utdragna internationella förhandlingar med, förutom Colombias president Álvaro Uribe, Venezuelas president Hugo Chávez som en av frontfigurerna. Att frigivningen överhuvudtaget skedde, och dessutom fredligt, är till stor del Chávez förtjänst, och att han lyckats med detta och att de frigivna fångarna offentligt hyllat honom är naturligtvis världens boost för denne redan ganska megalomaniska president. Han, som själv är militär, lyckas ge sken av att vara en fredens man.

På en personlig nivå är det naturligtvis fantastiskt att dessa båda kvinnor äntligen har blivit fria. Men risken finns också att de övriga 774 personer som fortfarande sitter som fångar hos FARC runt om i Colombia glöms bort. Några av dem har varit i fångenskap i över 15 år. Allt medan FARC framstår som trevliga och samarbetsvilliga.

Och ännu värre är att andra aktörer i Colombias väpnade konflikt riskerar att hamna i skymundan och komma undan med sina illdåd i skuggan av strålkastarljuset på FARC och kidnappningarna. Colombia är ett av världens mest kidnappningstäta länder (tror att Irak har seglat upp och knipit förstaplatsen, men Colombia är god tvåa) och FARC står för majoriteten. Men medan FARC kidnappar, mördar paramilitärerna. Med regeringens och multinationella storföretags goda minne. Låt oss inte glömma bort att av alla mord på fackföreningsaktivister som sker varje år världen över, sker ca 75% av dem i Colombia. Utförda av paramilitärer som betalas av bland annat bananföretaget Chiquita.

Summa kardemumma: heja frigivningen, men glöm inte bort alla andra som fortfarande är fångna i djungeln och glöm inte bort blodet på så många andras händer i konflikten. Och bra jobbat, Chávez, men låt oss fortsätta hålla ett öga på honom.

__________________________________________________________

Konflikt: Akuhujan tipsar om viktig läsning, Syrran sätter in vinterkräksjukan i sitt sammanhang, Red Metal är äntligen tillbaka med ett inlägg om arbetarrörelsen i Kina, Redundans om Naomi Klein och Slutstadium om solidaritet vs hårdare tag. Sist men inte minst, välkomna till de nyaste konfliktbloggarna Kim Müller och Reciprocity!

Bloggaren och journaliststudenten Johanna gör praktik på GPs utlandsredaktion och har skrivit en superintressant artikel om aborter och sexualpolitik i Latinamerika. Läs!

Andra intressanta inlägg om: Colombia, FARC, frigivning, Chávez

Read Full Post »