Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2006

Dagens humor

Página 12

Jag är alldeles för stressad och upptagen med D-uppsatsen för tillfället för att riktigt ha ro att skriva några längre och mer genomtänkta inlägg (men det kommer, snart, mycket snart, jag lovar!) Tills vidare lämnar jag er med dagens serie från den argentinska dagstidningen Página 12.

(Ungefärlig översättning:)

– Vilken grej… Pinochet dog. Men Fidel Castro lever fortfarande.

– Det stämmer.

– Ta reda på om det kan vara skadligt för hälsan att vara fascist.

(Andra intressanta (well…) inlägg om: , , )

Read Full Post »

God jul!

Här kommer en liten julhälsning i form av ett klipp från ett julavsnitt av El Chavo del Ocho, hela latinamerikas favoritkomediserie (fast fråga inte mig vad som är så roligt med mexikansk buskis…):

God jul allihopa!

Read Full Post »

Svensk nyhetsvärdering

Det är tur att internet kryllar av alternativa nyhetsforum, annars skulle man missa mycket som pågår här i världen. Hur många vet till exempel att Sydamerikas statschefer, alla utom Argentinas och Colombias presidenter, i dagarna har samlats till ett toppmöte i Cochabamba i Bolivia för att diskutera en framtida sydamerikansk union, liknande EU?

En sökning på DNs hemsida ger noll träffar. Och DN måste väl förlåtas, det har ju varit mycket annat livsviktigt i dagarna som tagit upp spaltutrymme – vad Fuglesang ska äta i rymden, att Fuglesang pratat med prinsessan Victoria, att Fuglesang inte riktigt fick ihop solpanelerna på första försöket, men på den extra oplanerade rymdpromenaden gick det bra – tja, man förstår ju att obetydliga händelser i obetydliga länder i Sydamerika inte får plats bland alla dessa världshändelser.

Men, som sagt, det är tur att det finns andra ställen att hämta information om världen ifrån. Den utmärkta sidan Latinamerika.nu skriver om presidenternas toppmöte bland annat här, här och här och om det parallella sociala forumet bland annat här och här.

Om själva projektet vet jag egentligen för lite för att uttala mig, men Agneta Enström som är mer insatt har skrivit en väldigt intressant och läsvärd artikel om mötet på Yelah, den finns att läsa här.

Nej, nu kan jag inte sitta här och blogga längre, Fuglesang håller ju på att landa i skrivande stund!

(Andra intressanta inlägg om: , , , )

Read Full Post »

San Gil

Varmt i luften, kallt i vattnet, i närheten av San Gil i nordöstra Colombia förra året.

Read Full Post »

Carlas historia

Mitt i debatten om prostitution som har blossat upp i Sverige sitter jag och skriver på min statsvetenskapliga D-uppsats om organisering av prostituerade kvinnor i Argentina. Precis som inför min C-uppsats har jag intervjuat prostituerade kvinnor. En av kvinnorna kan vi kalla Carla. Det här är hennes historia.

Efter att ha växt upp med sin mycket fattiga mormor tvingades Carla när hon var 10 år att flytta hem till sin pappa som hon knappt kände, hans nya fru, deras barn och fruns bror. Styvmorbrodern började snart utnyttja Carla sexuellt och när hon var 12 år våldtog han henne till slut så brutalt att hon inte kunde gå på en månad. Men hon vågade aldrig berätta något för någon utan sa att hon ramlat av cykeln och slagit sig.

Snart uppdagades dock att hon blivit gravid av våldtäkten. När Carlas pappa fick reda på sin dotters graviditet misshandlade han henne så svårt att hon fruktade för sitt liv. I efterhand tror hon att han försökte framkalla ett missfall. Allt medan styvmorbrodern, tillika våldtäktsmannen och fadern till barnet, satt och åt middag i rummet intill.

Vid 13 års ålder födde Carla en son och hon åkte till Buenos Aires för att bo med sin mamma. Där fick hon några ströjobb som bland annat städerska, men när hon var 17 år och hade fött ännu en son, med en tillfällig pojkvän, blev hon utkastad hemifrån. Utan varken ett riktigt hem eller fast inkomst för att försörja sig själv och sina barn var situationen desperat för Carla. Då erbjöd hennes storasyster henne ett jobb på sin arbetsplats. ”Du ska dricka drinkar med män och de kanske kommer att ta på dig.”

Första gången på bordellen var en chock. Carla fick låna arbetskläder – behå och trosor – och bege sig ut i salongen för att ’arbeta’. Hon var vettskrämd, men visste att hennes barn behövde mat och blöjor. Strax kom en man fram för att dricka med henne, och därefter gav han henne en biljett, vilket betydde att han hade betalat för att få ta med sig henne till ett av rummen. När Carla insåg vad detta innebar vägrade hon och låste gråtande in sig på rummets toalett. Men mannen gav inte med sig utan försökte övertala henne att komma ut och snart förstod Carla att det inte fanns någon annan utväg. Som hon själv säger:

“Tja, han tog av mig trosorna och det som var tvunget att hända, hände. För mig var det fruktansvärt.”

När jag intervjuade Carla var hon 28 år gammal och hade varit prostituerad mer eller mindre konstant under elva års tid. Hon beskrev hur hon tänkte sig bort för att orka med:

”Jag blundar och tänker, det är snart över, det är snart över. Mitt sinne är någon annanstans, jag tänker på hur pengarna jag tjänar kan hjälpa mig och låtsas att det är någon annan som ligger där. Skulle jag tänka att det är jag skulle jag bli galen.”

Hennes högsta önskan var att komma bort från gatan. För hennes egen skull, men också för sina barns skull. Hon fick en tredje son med andra barnets far, men för att Carla var prostituerad tog han barnen från henne och lämnade dem hos sin mor i Peru. Carla har inte fått träffa dem på flera år. Så länge hon är prostituerad finns dock ingen myndighet hon kan räkna med hjälp från. Men utsikterna för att hitta ett jobb har mörknat i takt med den stigande arbetslösheten och för Carla, som inte har mycket att sätta på sitt CV och dessutom inte ens hela grundskolan färdig, är de nattsvarta.

Argentinas ekonomiska kris och devalveringen av valutan har lett till att sexturismen till landet har ökat markant. Jag kan inte tala för alla prostituerade, och även i Argentina finns det kvinnor som menar att prostitutionen är deras eget val. Men blotta tanken på att kvinnan vars kropp du köper dig tillgång till kan vara en Carla borde få alla män att lägga sina pengar på något helt annat.

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

I hela Latinamerika, med Kuba som slående undantag, varierar lagstiftningen kring abort från mycket restriktiv till totalförbud. Argentinas abortlagstiftning är tämligen genomsnittlig, den tillåter abort i endast två undantagsfall – vid fara för moderns liv och hälsa och när graviditeten är ett resultat av våldtäkt, incest eller ”oanständigt samlag” med en mentalt handikappad kvinna.

Som vanligt gäller dock en sanning på papperet och en annan i verkligheten. För de som har pengar är det inga problem att få en säker, om än olaglig, abort på en riktig klinik. För den stora majoriteten som inte har råd att betala ser dock situationen helt annorlunda ut. Att få till stånd en laglig abort är i princip omöjligt, även i uppenbara fall, som där kvinnans liv är hotat, förhalas ofta processen så länge att det nästan blir för sent att genomföra aborten. Dessutom finansierar Argentinas regering inte aborter på något sätt, så det är fortfarande upp till de enskilda individerna att ha råd att betala.

En person som har kommit att bli en symbol i kampen för en legalisering av abort i Argentina är nu 22-åriga Romina Tejerina, från Jujuy i nordvästra Argentina. Vid 18 års ålder våldtogs hon av sin 40-årige granne och blev gravid. Hon vågade aldrig berätta för någon om våldtäkten av rädsla för skammen och social utfrysning, och när hon upptäckte sin graviditet dolde hon även denna. Hon försökte själv fördriva fostret på olika sätt, men lyckades inte och två månader efter sin 19-årsdag födde hon en dotter, ensam hemma i badkaret. I vad som beskrivs som desperation och förlossningspsykos lade hon den nyfödda bebisen i en skokartong och högg sedan med en kniv flera gånger genom locket. Romina åtalades för barnamord och dömdes i juni 2005 till hela 14 års fängelse. Våldtäktsmannen satt häktad i 23 dagar och släpptes sedan i brist på bevis.

Libertad a Romina

I Argentina, till skillnad från många andra latinamerikanska länder, finns en stark och växande opinon för en avkriminalisering av abort. I en opinionsundersökning från i år anser 48% av befolkningen att en person som gör en abort inte ska straffas, jämfört med 28% bara två år tidigare. Dessutom har andelen personer som säger sig vara emot abort sjunkit från 55% till 44% under samma period. Även hälsoministern har uttalat sig positiv till abort, vilket är snudd på unikt i en latinamerikansk regering. Sedan maj 2005 pågår en nationell kampanj för rätten till laglig, säker och gratis abort och dess demonstrationer samlar tusentals deltagare.

Fortfarande är dock katolska kyrkan och andra konservativa sektorer av samhället starka motståndare till kvinnors rätt att få bestämma över sina egna kroppar, så ännu kan det ta tid. Men förändringens vindar blåser definitivt åt rätt håll i Argentina.

(Andra intressanta inlägg om: , , )

Read Full Post »

Om brott och straff

Den 10 december 2006 gladdes jag och många med mig åt Chiles brutale ex-diktator Pinochets bortgång. Jag gladdes därför att världen nu har en diktator mindre. Det handlar inte om att glädjas över en annan människas död, utan om att glädjas över att en politisk symbol för nästan två decenniers hänsynslöst förtyck, diktatorn Pinochet, nu är borta.

Många har påpekat det tragiska i att han dog innan han fick sona sina brott. Brotten, som bland annat består i:

  • Att med våld ha avsatt en demokratiskt vald regering.
  • Att 2095 människor mördades av staten (officiella siffor, troligtvis fler).
  • Att 1102 människor ‘försvann’ efter att ha bortförts av statliga agenter (officiella siffror, troligtvis fler).
  • Att tusentals människor torterades.
  • Att tusentals människor fängslades på grund av sina politiska åsikter.
  • Att tusentals människor tvingades fly från sitt hemland.
  • Att ha förskingrat miljardbelopp ur statskassan och gömt dessa på konton utomlands.

Att han aldrig dömdes för ett enda av alla dessa brott är naturligtvis en av de största efterdiktatur-tragedierna i Chile. Men jag tror inte att möjligheten till en rättslig upprättelse för Pinochets offer dog med honom. Den möjligheten dog långt tidigare. Den chilenska regeringen har aldrig visat någon verklig handlingskraft eller vilja att ställa honom inför rätta, och även om han hade levt fem år till tror jag inte att det skulle ha hänt. Det längsta de kom var att sätta honom i husarrest de sista två veckorna av hans liv.

Ända sedan Pinochet utelämnades till Chile efter att han arresterats i London hösten 1998 och sedan aldrig ställdes inför rätta för några brott har det varit plågsamt tydligt hur handfallna, eller fega, Chiles regering är i fallet. Några halvhjärtade försök har gjorts, år 2000 blev han av med sin immunitet och kunde alltså formellt åtalas och dömas, i ett par omgångar har han satts i husarrest och en del av hans ekonomiska tillgångar i utlandet har frysts. Men aldrig har det kommit längre än så. Alltid har hans vacklande hälsa av ‘humanitära skäl’ satt stopp för eventuella rättegångar, eller så har den politiska viljan att verkligen trycka på och driva fallet helt enkelt inte funnits.

Så även om jag är jävligt ledsen över att han aldrig kommer att få sona sina brott är jag ändå glad över att han dött för att världen äntligen blivit av med honom.

 P.S. En mycket läsvärd översikt av Chiles mänskliga rättighets-historia finns på engelska här och på spanska här.

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

¡Ha muerto Pinochet!

Pinochet är död, Pinochet är död!

Visst borde han ha fått sitt straff – fast vilket straff kan sona hans brott? – men idag tänker jag bara fira! Hipp, hipp, hurra, Pinochet är död!

Syrran hann före och har som vanligt skrivit ett lysande inlägg – läs här. Dessutom visade sig SVT från sin bästa sida idag och visade på Aktuellt ett tre minuter långt inslag om Chile och Pinochet som är mycket sevärt – kolla in det här.

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

Pinochets chockavslöjande

PinochetChiles brutale före detta diktator, den numera 91-årige kuppmakaren Augusto Pinochet, har precis i dagarna återhämtat sig från en mycket allvarlig hjärtattack som han fick i söndags. Han ligger dock än så länge kvar på militärsjukhuset i Santiago för observation.

Det mest chockerande med denna historia är naturligtvis att det måste innebära att Pinochet, trots allt, har ett hjärta.

Tänka sig, det hade väl ingen kunnat tro.

(Andra intressanta inlägg om: , )

Read Full Post »

allmän begäran kommer här en kommentar till omvalet av Chávez. Bland annat. De flesta har väl noterat att Hugo Chávez föga oväntat vann presidentvalet i Venezuela ännu en gång. Han har varit Venezuelas president under de senaste åtta åren och har nu säkrat posten även för de närmaste sex åren. Minst. Enligt media vill han nämligen ändra landets konstitution så att han kan bli omvald obegränsat antal gånger.

Om Chávez och hans politik vet jag för lite för att kunna göra några djupare analyser av, istället tipsar jag om Magnus Lintons blogg, han har skrivit en del om det och har bra länktips om man vill läsa mer.

Även om Chávez styre onekligen lett till en del positiva förändringar, till exempel så har andelen människor som lever i fattigdom i landet minskat med 49% sedan han kom till makten, så har han lite väl starka tendenser till maktfullkomlighet och storhetsvansinne för att jag ska vilja stämma in i hyllningskören av honom. Maktfullkomlighet känns aldrig särskilt fräscht, oavsett politisk inriktning. Dock kan jag inte säga om alternativet till Chávez skulle vara så mycket bättre (med alternativ menar jag andra kandidater i valet, annars hade ju såklart ett avskaffande av nationalstaten och ”demokratin” i form av parlamentarisk representation varit rätt schysst…).

Det jag däremot skulle vilja kommentera är den stora fixeringen vid individer som finns, särskilt i Latinamerika. Visst, jag vet att det lättare blir så med ett presidentsystem än med statsminister som i Sverige. Men ändå. Det finns liksom ingen hejd på heilandet för enskilda personer som upphöjs till hjältar. Alltifrån Chávez historiska favorit och Latinamerikas frihetshjälte Simón Bolivar, via Che Guevara, Kubas Fidel Castro, Argentinas Juan Domingo Perón, Chiles Salvador Allende till Chávez själv och hans kompisar som Bolivias Evo Morales.

Alla dessa stora män, för ja, ingen blir väl särskilt förvånad över att det i princip bara är män det handlar om. Den enda kvinnan som kommer i närheten av kultstatus (med råge, visserligen) är Evita Perón, och hon nådde den position hon gjorde i egenskap av att vara gift med en av alla dessa stora män.

Det intressanta är den omåttliga popularitet som dessa män åtnjuter. Ta Chávez, till exempel. Även om han såklart har starka motståndare är stödet för honom ännu större, såväl inom som utom landet. Som i mitt ”Tillsammans”-liknande kollektiv i Argentina, där Venezuelas konstitution låg på teven i vardagsrummet för alla som ville läsa och Chávez sågs som den store befriaren. 

Det jag inte kan låta bli att fråga mig är varför befrielsen måste ta form av en enmansförtrupp som ska leda massorna på vägen mot lyckan (hur den än må se ut)? När ska dessa män sluta ses som huvudpersoner av andra och inte minst av sig själva? När ska Latinamerika äntligen göra sig av med idén om behovet av en landsfader?

(Andra intressanta inlägg om: , , , )

Read Full Post »

Older Posts »