Marsdag i Buenos Aires, Argentina

På Plaza Congreso en dag i mars (gissa vilken?) förra året.

Read Full Post »

Chiquitas blodiga bananer

Utifall att någon mot förmodan skulle råka lida brist på anledningar att bojkotta bananföretaget Chiquita vill jag här bidra med ytterligare en. Det har nämligen avslöjats att företaget under flera års tid betalat ut miljonbelopp till Colombias våldsamma högermilis, paramilitärerna AUC. Sammanlagt handlar det om 1,7 miljoner dollar sedan 1997. Utbetalningarna var kända av högt uppsatta direktörer i företaget och doldes i bokföringen.

Chiquitas utbetalningar till paramilitärerna blev kända redan 2003 då USAs justitiedepartement inledde undersökningar, men trots detta upphörde de inte. Företaget har nu erkänt det hela och gått med på att betala böter på 25 miljoner dollar för brott mot USAs terrorlagar. Denna uppgörelse med USAs justitiedepartement skulle prövas av domstol igår.

DN och SvD har varsin identisk artikel om fallet. Där står det att ”utpressning mot företag är vanligt förekommande i Colombia”. Chiquita själva hävdar att utbetalningarna skedde i syfte att ”skydda sina anställda”. Frågan är dock om de inte i själva verket var mer intresserade av att skydda sina kapitalistiska intressen mot fackets inflytande. Mord på fackföreningsledare är nämligen också de vanligt förekommande i Colombia, och colombianska fack hävdar att det inte bara är armén, utan även storföretag och land- och boskapsägare som betalar paramilitärerna för att försvaga den politiska oppositionen genom våld, terror och mord. Allt för att slippa ge de anställda anständiga arbetsvillkor och rimliga löner och kunna maximera vinsten.

Colombias nuvarande president är en högerman vid namn Álvaro Uribe, som hyllas av många västledare som en kompetent politiker som lyckats ”få bukt med våldet” i Colombia. Under hans mandatperiod har razzior och husundersökningar mot fackliga kontor och ledare, utförda av de colombianska säkerhetsorganen och den militära underrättelsetjänsten, ökat starkt. FNs kommissionär för mänskliga rättigheter i Colombia, Pablo Corlazzoli, utpekade nyligen armén som ansvarig för att antalet ”utomrättsliga avrättningar inte ser ut att vara isolerade händelser utan tenderar att bli allmänna”.

I den bästa av världar skulle Chiquitas böter på 25 miljoner dollar gå direkt till fackföreningarnas verksamhet (och Chiquita skulle försvinna från jordens yta). Men med dagens politik är det nog tyvärr inte helt taget ur luften att tro att Chiquita kan betala sina böter, ge sin offentliga ursäkt och sedan fortsätta med sina utbetalningar till AUC med alla politikers goda minne.

_________________________________________________________________________________________________

Nästan all information i detta inlägg kommer från mejl som jag fått på Colombianätverkets mejlinglista – en utmärkt informationskanal om man som jag har Colombia som något av ett specialintresse – och från det här blogginlägget.

Ledsnar ni på trista nyheter så skriver Syrran lite mer upplyftande om aborträtten i Europa.

Andra intressanta inlägg om: Colombia, Uribe, AUC, Chiquita, paramilitärer

Read Full Post »

Tillgänglighetens dygd

På vandrarhemmet där jag jobbar bor en jävligt dryg kille. Inte bara är han inte särskilt intressant, utan han är även inte så lite fascistisk. Han hatar fattiga (det är ju så störande när man är ute och kör bil och de är där vid trafikljusen och försöker pracka på en alla möjliga saker – även om det ibland är praktiskt när de råkar sälja just det man behöver) och ”indianer” (för det må vara hänt att knarksmugglare blir rika, men från början kommer de ändå från fattiga familjer, har ingen kultur, och är bara ”äckliga indianer”). Men det här inlägget ska inte handla om den latinamerikanska högeröverklassens obehagligt osolidariska inställning till sina mindre lyckligt lottade medmänniskor på denna klassklyftornas favoritkontinent. Nej, det här ska istället handla om mäns ständiga antagande om kvinnors tillgänglighet.

Den här killen besitter nämligen inte bara de ovan nämnda otrevliga egenskaperna, dessutom stöter han på i princip alla tjejer. Inte nog med det, han kan inte ta ett nej. Jag jobbar kvällstid och då är han alltid där och hänger i receptionen. Varenda kväll när jag slutar frågar han om vi ska gå hem till mig (alternativt om vi ska gå ut och festa). Och varenda gång säger jag nej. Till det och till alla hans andra förslag som han kommer med.

Jag pratar om och visar bilder på min colombianske kärlek, men eftersom han är långt borta verkar det inte räknas (”hälsa honom att du inte vill ha honom längre, att du har träffat en annan här”), jag säger emot allt han säger (han säger att han älskar ravefester, jag säger att jag hatar elektronisk musik), och jag visar inte det minsta intresse, men det biter inte på honom

Men det här handlar inte om vad jag ska ta mig till i den här situationen, för blir jag tillräckligt less skulle jag väl kunna be honom dra åt helvete, även om det verkligen inte ligger för mig att vara otrevlig mot folk hur fascistiska och dryga de än må vara. Det här handlar egentligen inte ens specifikt om den här killen på mitt jobb. Han är bara ett exempel på ett generellt beteende och en allmän inställning hos alldeles för många killar. En inställning som bygger på ett grundantagande om kvinnor som tillgängliga för dem. Denna förmodade tillgänglighet ger dem rätt att insistera och ihärda tills hon kanske ger efter. För nej, ingenstans verkar något ha någonting att göra med om tjejen i fråga är intresserad eller inte. Tillgängligheten verkar endast kunna upphävas av att en annan man redan hunnit före.

Och jag blir så satans förbannad på att han och andra män inte klarar av att läsa enkla signaler som säger ”jag vill inte”. Varför ska jag tvingas vara otrevlig för att slippa hans oönskade uppvaktning? Varför är han fullkomligt ointresserad av huruvida han får någon respons från mig eller inte?

Hey, kan man anklaga mig för något så är det inte för att vara svårflirtad och egentligen tycker jag att sånt är bland det roligaste som finns. Men bara så länge det tas någon slags hänsyn till vad jag vill och så länge jag får vara med och sätta villkoren. Ska det vara så svårt? Va?

_________________________________________________________________________________

Apropå män så skriver Syrran intressant och viktigt om våldtäktsmännen och ”de vanliga”. Dessutom, välkommen Samhällsfeber, nyaste konfliktbloggaren!

Andra intressanta inlägg om: män, tillgänglighet, flirtande

Read Full Post »

¡Más derechos, menos flores!

Min första 8:e mars i Sydamerika var i Chile 2002. Det jag minns mest av allt från den dagen var att min kompis Cristóbal och hans bror gav mig och mina två kompisar varsin röd ros och sa ”grattis på kvinnodagen”. Som om internationella kvinnodagen var som vilken jippo-dag som helst som mors dag eller alla hjärtans dag.

I Argentina är det likadant. Den senaste veckan har skyltfönstren fyllts med erbjudanden för kvinnor, som rabatter på kläder och smink, och med uppmaningar till männen att köpa presenter till ”sina” kvinnor på ”deras egen dag”. Vad sägs om matvarukedjan Discos tidningsannons idag:

‘Artikel 16.H
Kvinnor har samma rättigheter som män när det kommer till ägandeskap, införskaffande av, och disponering över varor och tillgångar.’
Deklarationen om kvinnors rättigheter – FN

Hos Disco är dina rättigheter värda mycket mer.
30% rabatt på de fem första parfymeriprodukterna du lägger på kassabandet.

Jag suckar djupt och försöker kväva min växande irritation. Men som tur är finns det naturligtvis också en massa människor som har fattat vad dagen egentligen handlar om och runtom i stan ordnas demonstrationer och feministfester. Som otur är hindrar jobb, spöregn och mitt livs första ryggskott mig från att delta i någon av dem.

Istället har jag inhandlat dagstidningarna Clarín och Página 12 för att kolla in vad de skriver om dagen. Båda fokuserar på kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, utifrån en rapport som hälsoministeriet offentliggjorde igår. Den visar att mycket har förbättrats de senaste åren men att det (föga förvånande) återstår mycket att göra. Lagen om sexuell och reproduktiv hälsa från 2002, som bland annat ska garantera tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, har haft positiva effekter. De nyligen antagna lagarna om sexualundervisning i skolorna och legalisering av sterilisering (jepp, du läste rätt, fram till förra året var det olagligt att sterilisera sig, precis som det fortfarande är i till exempel Chile), förväntas ge positiva resultat längre fram.

Artiklarna är fyllda av statistik över allt möjligt, såsom preventivmedelsanvändning, HIV och sexualdebutsålder. Men en av de allra mest brännande frågorna, dem om abort, nämns knappt överhuvudtaget. Det enda som står att läsa är några dystra rader i Clarín att antalet icke straffbara aborter (d.v.s. vid fara för liv/hälsa och vid våldtäkt) har minskat på grund av att läkarna i allt större utsträckning, och helt i onödan eftersom lagen inte kräver det av dem, ger sig in i tidsödande rättsprocesser för att få domstolens tillåtelse att göra en abort.

Hur lång tid ska det ta innan kvinnor får rätten att själva bestämma över sina egna kroppar? Det är för fan dags för fler rättigheter och färre blommor. Nu.

____________________________________________

Det blev som sagt ingen demo för mig idag, men kolla gärna in 8:e mars-fotokollektionen som jag och min kompis Mauro gjorde på demon förra året.

Andra intressanta inlägg om: 8 mars, internationella kvinnodagen, argentina, feminism, abort

Read Full Post »

Katolska kyrkans nya lögner

Häromdagen satt jag på en uteservering och njöt av värmen i sällskap av den argentinska dagstidningen Clarín. Jag har ingen aning om vad som stod i resten av tidningen, för jag fastnade vid en helsidesartikel som handlade om de senaste vidrigheterna från ett av mina största hatobjekt; katolska kyrkan.

Den här gången handlar det om dagen efter-piller. Bakgrunden är följande: I Argentina säljs pillret på apotek landet över och sedan några år tillbaka delas det också ut gratis på allmänna sjukhus och vårdcentraler i vissa provinser. Nu har hälsoministeriet beslutat att garantera universell tillgång tll pillret, d.v.s. det ska hädanefter delas ut gratis i hela landet.

Det är mot detta som den katolska kyrkan nu slår bakut och de har beslutat att lansera en motkampanj. Eftersom det inte finns några vettiga motargument består kampanjen av rena och skära lögner (som förvisso inte heller de är särskilt vettiga som argument), som till exempel att pillret skulle vara abortivt och skadligt för hälsan. Även om jag vanligtvis inte är någon stor auktoritetskramare känner jag ändå att hälsoministeriet förtjänar lite credd i det här fallet för att de står på sig, trots katolska kyrkans psycho-utspel.

Varför, ni kyrkans män, varför är ni så livrädda att ni med näbbar och klor måste bekämpa varenda litet steg på vägen mot kvinnors bestämmanderätt över sina egna kroppar? Är det för att ni känner att ni håller på att förlora kampen?

________________________________________________________________

Kolla gärna in andra konfliktbloggar, till exempel Syrran och Akuhujan som på senaste tiden skrivit en massa skitbra inlägg om ett av mina favoritämnen, prostitution.

Andra intressanta inlägg om: dagen efter-piller, katolska kyrkan, Argentina

P.S. För er som undrar över min bloggpaus (som blev något längre än jag tänkt) kan jag berätta att den bestått av semester i Colombia, flytt till Argentina, nytt jobb, lägenhetsrenovering och dubbla besök från Sverige. Men nu är jag tillbaka i bloggosfären igen.

Read Full Post »