Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Det är inte ofta Sverige figurerar i nyheterna i Colombia, men på sista tiden har det varit dubbelt upp. Dels Assange-affären och nu senast bomben i Stockholm, som tidningen El Tiempo skriver om.

Det står inte så mycket jämfört med vad man kan läsa i svenska tidningar. Men det intressanta är kommentarerna. Nu är det ju såklart samma slags rättshaverister som kommenterar nätartiklar i Colombia som i Sverige och inte något slags uttryck för inställningen hos gemene person, men ändå. Kontentan av de flesta kommentarerna är ”rätt åt svenskarna, nu får de smaka på sin egen medicin”.

Det handlar inte om invandringspolitiken eller om muslimer, som de svenska tidningarnas kommentatorer genast börjar gasta om. Det handlar om FARC, och Sveriges påstådda stöd till gerillan. Upprepade gånger har det skrivits om hur svenska organisationer samlat in pengar till FARC, hur ledare ur FARC gömt sig i Sverige, och så vidare.

”Så går det när man stödjer terrorister”, skriver kommentatorerna. ”Sådant här har vi fått stå ut med i årtionden, nu är det er tur”.

Det finns såklart ingen logik överhuvudtaget i den typen av kommentarer. Men de självutnämnda experttyckarna i tidningarnas kommentarsfält gillar svartvita verklighetsbilder, att dra alla över en kam, och att hitta en syndabock till allt, i Colombia såväl som i Sverige.

För lika lite har gemene svensk med FARC-stöd att göra som gemene muslim (eller ”invandrare” för den delen) med stöd till självmordsbombare.

Men det verkar inte vara så lätt att förstå.

Mer i : DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD,

Röstningstips

Jag tar mig friheten att reproducera en artikel av Colombianätverket, originalversionen hittar ni här.

Läs, och tänk innan ni röstar.

(Om ni inte orkar läsa allt så kan jag tipsa om att Vänsterpartiet vinner och Folkpartiet är sämst. Ungefär som vanligt.)

Riksdagspartiernas Colombiapolitik – presentation av partiernas svar i enkätundersökningen!

Under augustimånad skickade Colombianätverket ut en enkät till riksdagspartierna i valet för att reda ut vad de egentligen har för inställning till situationen i landet.

Här presenteras svaren vi fick!

1) Hur anser ni att konflikten i Colombia ska lösas?

Vänsterpartiet:
Colombia är utan tvekan det land i Latinamerika där brotten mot de mänskliga rättigheterna är mest omfattande. Med en så långvarig konflikt i bagaget och en humanitär situation så ytterst allvarlig som den i Colombia så måste det första steget mot konfliktlösning vara att de stridande parternas övergrepp mot civilbefolkningen är upphör. Liksom den colombianska juristkommissionen (se vidare fråga 5) anser Vänsterpartiet i övrigt att huvudansvaret för merparten av dessa omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna vilar på Colombias regering och att initiativen därför främst måste komma från det hållet.
Övergrepp mot fackligt aktiva, oppositionella, oberoende journalister och ursprungsbefolkningen är omfattande och grova och måste upphöra och de colombianska myndigheterna måste börja med att erkänna konsekvenserna av konflikten, annars kommer befolkningens mänskliga rättigheter aldrig tillgodoses.
Ansvaret för att nå en lösning vilar även på USA, som genom sin militära närvaro i landet backar upp regimen, samt på länder som Sverige som bemött de omfattande övergreppen med tystnad och ursäkter (se även fråga 2). Om konflikten ska ha en chans att nå en lösning måste fler länder höja sina röster.

Socialdemokraterna:
Konflikten är både långvarig och mycket svår. Det största hindret för en positiv utveckling i Colombia är den interna väpnade konflikten och narkotikakartellernas inblandning i politiken. Vi socialdemokrater anser att en förhandlingslösning måste till för att uppnå fred mellan de olika grupperingarna i Colombia.

Miljöpartiet:
Miljöpartiet tar avstånd från alla former av våld oavsett utövare. Vi menar att konflikter bara kan lösas i samförstånd och med demokratiska medel. Vi stöttade de Grönas presidentkandidat i det nyligen genomförda valet. Såren från en så djup och lång konflikt kommer att ta många år att läka så en lösning måste innefatta en verklig försoningsprocess.

Centerpartiet:
Centerpartiet anser att det är igenom EU och FN som Sverige har bäst möjlighet verka för fred i världen. Centerpartiet driver på för att EU ska bli en global aktör och ledare i frågor som rör mänskliga rättigheter, demokratisk utveckling, konfliktlösning och hållbar fred och frihet. För att få mesta möjliga inflytande ska Sverige tillhöra kärnan i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.

Folkpartiet:
Genom att FARC och paramilitären lägger ned vapnen. Vägen dit är dock lång och svår.

Kristdemokraterna:
Konflikten i Colombia kan endast lösas genom att de illegala väpnade grupperna (vänstergerillor och paramilitärer) lägger ned sina vapen och integreras i samhället. De grupper som vägrar förhandla eller lägga ned sina vapen och som har som mål att med våld ta över regeringsmakten i landet, måste kunna bekämpas med våld, vilket under Uribe gjorts med stor framgång. Samtidigt måste grunderna till konflikten undanröjas (kokainproduktion och landdistrubition) – någonting president Santos lovat att han ska göra under kommande mandatperiod.

Moderaterna:
En förutsättning för en varaktig fred i Colombia är att skapa förtroende mellan olika grupper i det colombianska samhället och ett politiskt klimat där alla politiska uttryck är giltiga – så länge de sker i demokratiska former. Det är nödvändigt med en nationell uppslutning kring grundläggande värderingar som demokrati, fred och respekt för mänskliga rättigheter. Det krävs även ett avståndstagande från våld av alla parter för att lägga grunden för en långsiktig fredlig utveckling i Colombia.

2) Hur kan Sverige bäst bidra till en lösning på konflikten?

Vänsterpartiet:
Som medlem i FN och de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS har Colombia frivilligt åtagit sig att respektera människorättsaktivisters arbete och garantera deras säkerhet. Sverige måste som enskilt land och som medlemsland i EU och FN, kräva att den colombianska regeringen verkligen uppfyller sina skyldigheter i detta avseende, samt att man garantera säkerheten och de mänskliga rättigheterna för sin befolkning.
I alla relevanta internationella fora måste Sverige våga bemöta och kritisera de övergrepp som begås, oavsett vem som är ytterst ansvarig för övergreppen. Dessutom bör Sverige i alla sina kontakter med den colombianska regeringen, och inom EU, verka för att det i alla handels- och samarbetsavtal med den colombianska regeringen ställs tydliga krav på att grundläggande mänskliga fri- och rättigheter respekteras och att ingångna avtal suspenderas om kraven inte efterlevs (se även fråga 3).

Socialdemokraterna:
I alla sina kontakter med Colombia bör den svenska regeringen ställa tydliga krav på Colombias regering, bland annat kring krafttag angående situationen för internflyktingar, våldet, brott mot mänskliga rättigheter tex mord på journalister och fackligt aktiva. Diplomatiska kontakter ska kombineras med ett slagkraftigt utvecklingsarbete. Vi bör agera såväl bilateralt som tillsammans med de andra medlemsstaterna i EU. Här kan också FN spela en central roll när det gäller fredsförhandlingarna.

Miljöpartiet:
Vi ska stötta de demokratiska processerna i landet och delta i arbetet med försoning. Vi ska ställa krav på regeringen att respektera de mänskliga rättigheterna. Vi ska inte sälja vapen till landet.

Centerpartiet:
Se fråga 1

Folkpartiet:
Genom att verka för att demokratin får starkare fäste i Colombia och i grannländerna.

Kristdemokraterna:
Genom ett stöd till avväpning av illegala grupper och återintegrering av dessa i det civila samhället exempelvis genom företagande och arbetsskapande insatser.

Moderaterna:
Moderaterna och resten av alliansregeringen stödjer aktivt en fredlig lösning på konflikten i Colombia. Sverige driver på arbetet inom EU och FN och samarbetar med enskilda organisationer i både Colombia och Sverige för detta syfte. Colombia är ett av tre prioriterade länder för det svenska utvecklingssamarbetet i Sydamerika. Framförallt riktas biståndsinsatserna till projekt som kan skapa förutsättningar för en fredlig utveckling i landet. Sverige bidrar även med stöd för en serie studier om olika aspekter av våldet mot fackföreningsaktiva i Colombia. Studierna samordnas av UNDP, med stöd från åtta länder, ett antal forskningsinstitut och universitet.

3)Vad anser ni om frihandelsavtalet mellan EU och Colombia?

Vänsterpartiet:
EU:s handelsavtal och associationsavtal är inte, och ska inte vara, utan villkor.
Colombianska produkter omfattas i dag av EU:s program för General System of Preferences (GSP). Avtalet inbegriper respekt för fackliga och mänskliga rättigheter.
Frågan är om EU kan inleda förhandlingar om ett associationsavtal med ett land med så omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete som Colombia. Men om man väljer den vägen ges möjligheter att sätta tryck på den colombianska regeringen för att förmå den att vidta åtgärder så att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras. Här finns också möjligheter att förmå den att inleda en reell fredsprocess.
Associationsavtal mellan EU och den Andinska gemenskapen, där Colombia ingår, skulle alltså kunna fungera som en påtryckningsmekanism för att kräva att respekten för mänskliga rättigheter efterlevs i avtalsländerna. Ett exempel på hur detta kan fungera är när EU år 2005 suspenderade handelsavtalet med Uzbekistan efter allvarliga övergrepp i landet.
Det rimliga vore att handelsfördelar gentemot Colombia kopplas samman med en reell avväpning av paramilitären och konkreta resultat när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Det är inte rimligt att först kritisera Colombia för bristen på respekt för mänskliga rättigheter och sedan belöna en släpphänt regering i dessa frågor med ett förmånligt handelsavtal.

Socialdemokraterna:
En fri rättvis och hållbar handel och mer rättvisa handelsregler i världen kan lyfta miljontals människor ur fattigdom. Vi vill se långsiktiga och utvecklingsvänliga handelsavtal.

Miljöpartiet:
Miljöpartiet anser att Sverige inom EU bör verka för att ett framtida associeringsavtal med Colombia villkoras med en markant och varaktig förbättring när det gäller det mänskliga rättigheterna, och att landet har börjat inleda en fredsprocess. Det är viktigt att EU i sina frihandelsavtal står upp för de mänskliga rättigheterna och man använder sina möjligheter att sätta tryck på den colombianska regeringen så att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras.

Centerpartiet:
Frihandel är alltid bättre än alternativen. Historien har visat vad protektionism för med sig – ökad otrygghet och sämre utveckling för alla. Genom sådana försök att skydda de egna marknaderna får vi en polariserad och orättvis värld. Vi skapar avstånd istället för närhet och öppenhet. Endast genom fri konkurrens, fri handel och stabila spelregler skapar vi grunderna för expanderande ekonomier. Detta är särskilt viktigt för utvecklingsländerna, som drabbas hårdast av slutna gränser, osäkra villkor och osund konkurrens.

Folkpartiet:
Vi stödjer frihandel och vill utveckla EU:s handelsförbindelser med länderna i Latinamerika.

Kristdemokraterna:
Handel mellan folken främjar fred mellan folken och välstånd. Ju friare handel desto större chans till tillväxt och fred.

Moderaterna:
Moderaterna anser att handel och politisk dialog är viktiga verktyg för att främja social och ekonomisk utveckling samt mänskliga rättigheter. Genom mer samarbete och dialog mellan EU och Colombia kan vi bidra till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna i Colombia, inte minst avseende arbetstagares rättigheter. Såväl Sverige som EU har verkat för att en klausul om mänskliga rättigheter ska ingå i samtliga breda samarbetsavtal som EU sluter med omvärlden. Det är ett krav från EU:s sida att det i avtalet med Colombia ska finnas en koppling till de politiska klausulerna och klausulerna om mänskliga rättigheter i 2003-års avtal om politiskt samarbete mellan EU och den Andinska gemenskapen.

4) Vilka krav kan ställas på den colombianska regeringen för att situationen för internflyktingarna och de mänskliga rättigheterna ska förbättras?

Vänsterpartiet:
Som vi tidigare nämnt anser Vänsterpartiet, liksom den colombianska juristkommissionen, liksom den colombianska juristkommissionen, att huvudansvaret för merparten av de omfattande och grova brotten mot de mänskliga rättigheterna vilar på Colombias regering. Stora krav måste därför också kunna ställas på den colombianska regeringen för att situationen för internflyktingarna och de mänskliga rättigheterna ska förbättras. Se även frågorna 1 och 5.

Socialdemokraterna:
Det måste självklart ställas hårda krav på regeringen, på alla parter i konflikten. Civilbefolkningen är oerhört hårt drabbad och konflikten hämmar möjligheter till utveckling. Korruption, narkotikans roll och våldet är några av utmaningarna.

Miljöpartiet:
Colombia är beroende av relationer med omvärlden och därför kan och bör vi och andra länder ställa högre krav på landets regering att ta itu med de egna myndigheternas brott mot de mänskliga rättigheterna och göra det möjligt för internflyktingar att kunna återvända, samt att i enlighet med domstolsbeslut betala skadestånd till drabbade.

Centerpartiet:
Centerpartiet vill att alla länder ska respektera folkrätten och att alla internationella relationer grundar sig på de gemensamma reglerna. Staterna är skyldiga att respektera folkrättens regler. Varje land har ett ansvar för att dess åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna omsätts i nationell lagstiftning. Det räcker dock inte med lagar som klargör statens skyldigheter eller som förbjuder vissa handlingar. Det måste också finnas ett fungerande rättssystem (poliser, advokater och åklagare, opartiska och rättvisa domstolar) som förverkligar lagarna. Därutöver krävs kompletterande åtgärder såsom främjande – genom information och på annat sätt – av de mänskliga rättigheterna.

Folkpartiet:
Tydliga krav ska ställas på mänskliga rättigheter och på att internationell rätt upprätthålls. Det handlar också om att bönder får alternativ försörjning för att begränsa produktion av narkotika, att ge stöd till dem som på olika sätt drabbats av konflikten.

Kristdemokraterna:
Stora krav. Regeringen ansvarar för att medborgarna i sitt lands mänskliga rättigheter försvaras.

Moderaterna:
Alliansregeringen tar återkommande upp situationen för de mänskliga rättigheterna i den bilaterala dialogen som Sverige har med Colombia. Vidare arbetar vi även aktivt inom ramen för EU för att unionen ska ställa liknande krav. I november 2008 inledde EU en lokal MR-dialog med Colombia. Inom denna dialog finns möjlighet för EU att lyfta fram för samtliga prioriterade frågor, däribland oron över situationen för fackföreningsaktiva i landet. Sverige och EU verkar för att Colombia ska tillämpa ILO:s grundläggande konventioner. Moderaterna anser att det finns all anledning att fortsätta att driva frågor som rör respekt för mänskliga rättigheter i Colombia. Den dialog som EU har med den colombianska regeringen är därför konstruktiv och viktig.

5) Hur ser ni på möjligheten att den avgående presidenten Alvaro Uribe och andra representanter för den colombianska staten dras inför internationell domstol?

Vänsterpartiet:
President Uribe Vélez första mandatperiod kännetecknades av en dramatisk ökning av antalet godtyckliga arresteringar.
Men trots att situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia är i dag alarmerande och den colombianska juristkommissionen har presenterat en skrämmande statistisk över antalet mord och andra våldshandlingar som begicks under president Uribes första mandatperiod 2002-2006 och det, enligt samma juristkommission, visat sig att den colombianska staten var ytterst ansvarig för 75 procent av de politiska morden och försvinnandena under dessa år, så tror vi knappast att det är en realistisk möjlighet.

Socialdemokraterna:
Om/när en ansökan om detta inkommer till ICC kommer fallet att prövas, det är svårt att förutsäga idag vad en sådan prövning ger.

Miljöpartiet:
Alla som misstänks för brott bör ställas inför rätta för att få skuldfrågan utredd. Detta även om det handlar om presidenter eller myndighetspersoner. Det kommer säkert att bli lättare att dra andra myndighetspersoner än presidenten inför rätta dock. Presidenter har en förmåga att klara sig undan.

Centerpartiet:
Se fråga 1 och 3

Folkpartiet:
Det är upp till internationell domstol att avgöra om ett åtal ska väckas.

Kristdemokraterna:
Kontraproduktivt. Dock måste alla anklagelser kunna prövas givetvis. Men man ska komma ihåg att säkerhetsläget i Colombia blivit dramatiskt mycket bättre under Uribe. Det vittnar Utrikesdepartementets rapporter om mänskliga rättigheter i Colombia varje år sedan 2002.

Moderaterna:
Detta är en fråga som inte aktuell för närvarande. Den principiella utgångspunkten bör vara att det är det egna landets rättsväsende som ska hantera eventuella lagbrott.

6) Har ert parti tagit något särskilt initiativ i Colombiafrågan?

Vänsterpartiet:
Vänsterpartiet har under åren tagit åtskilliga initiativ i Colombia-frågan här i riksdagen. Vi har årligen lyft frågan genom motioner, debatter och deltagande i demonstrationer för mänskliga fri- och rättigheter i Colombia.
Genom biståndsprojekt via vår internationella avdelning, Vänsterns internationella forum, stöttar vi på olika sätt folket där man behöver det mest – i Colombia. Samarbetet med organisationer i landet bygger framförallt på tre centrala teman: kvinno- och jämställdhetsfrågor, mänskliga rättigheter och en fredlig lösning på inbördeskriget. Ett viktigt mål i är att öka kvinnors deltagande i politiken.

Socialdemokraterna:
Vi följer situationen, bla genom resor och besök i landet. Vi har motionerat i riksdagen och lokala partiorganisationer mfl har och har haft samarbetsprojekt i Colombia.

Miljöpartiet:
Miljöpartiet har under årens lopp skrivit många artiklar, deltagit i upprop, ordnat eller deltagit i seminarier etc. om Colombia. Vi arbetade mycket aktivt tillsammans med andra Gröna i världen i påverkansarbetet för att nå en frigivning av Ingrid Betancourt och andra fångar. Vi har agerat mot vapenexport till Colombia, fört samtal med colombianska regeringsföreträdare och ambassaden om många frågor. Vår biståndsorganisation Green Forum arbetar sedan många år intensivt med ett demokratiprojekt i Colombia tillsammans med de colombianska gröna.

Centerpartiet:
Nej.

Folkpartiet:
Den liberala biståndsorganisationen SILC har haft valobservatörer i Colombia och har varit involverade i projekt för att stärka demokratin i Colombia. Vi har också uppmärksammat FARC-gerillans terror och granskat vänstergruppers stöd till odemokratiska grupper i Colombia.

Kristdemokraterna:
Inte så många. Vissa ledamöter har gjort mindre utspel.

Moderaterna:
Moderaterna och resten av Alliansregeringen arbetar nära med Colombiafrågan inom så väl EU som i Sveriges bilaterala relationer med Colombia. Men även Jarl Hjalmarsson stiftelsen som är en till Moderaterna närstående organisation har en mycket aktiv roll i Colombia. Bland annat driver stiftelsen ett partinära projekt som syftar till att utbilda kvinnliga beslutsfattare och utbilda unga politiskt aktiva colombianer om demokrati och mänskliga rättigheter.

Och mer reklam

Ny debattartikel, den här gången om garantierna för laglig abort i Colombia, finns att läsa på semana.com

Reklam

Nu gör jag lite reklam för mig själv, här finns en debattartikel som jag skrivit för onlineversionen av Colombias största debattmagasin, Semana.

Den är på spanska, och handlar om Frankrikes och Belgiens idiotiska burkaförbud.

Nu har osämjan mellan Colombia och Venezuela blossat upp igen, den här gången efter att Colombia anklagat Venezuela för att härbärgera ledare för gerillorna FARC och ELN. Igår lade Colombia fram sina bevis (koordinater, videor, foton och vittnesmål) till Organisationen för Amerikanska Stater (OEA) under ett extrainsatt sammanträde, och anhöll om en kommission för att kontrollera dessa anklagelser.

Venezuela menar att anklagelserna är ren lögn och en direkt provokation. Som svar har Venezuela nu brutit alla diplomatiska relationer med Colombia – ambassaden och konsulaten har 72 timmar på sig att stänga – och beordrat maximal alert vid gränsen, dit även militära trupper förflyttats.

Hela situationen är sorglig på flera sätt.

Framför allt för att Colombia och Venezuela är två länder som står varandra nära. Brödrafolk, som det kallas i gamla patriarkala ordalag. Colombianer och venezuelaner har aldrig varit osams, och är det inte heller nu. Istället har länderna råkat få varsin maktfullkomlig galning till ledare som båda tycker att det här med kompromisser och diplomati är för veklingar.

Men det är sorgligt också att det här händer just nu, när isen precis börjat smälta mellan de två länderna. Colombias president Uribe avgår i början av augusti och tillträdande presidenten Santos har visat en mycket mer diplomatisk framtoning när det gäller relationerna till grannländerna än sin buffliga företrädare. Han har till och med bjudit in såväl Venezuelas president Chávez som Ecuadors president Correa till ceremonin där han tillträder som president.

Detta har inte fallit i god jord hos Uribe, eftersom det dels får honom att framstå internationellt som den konfliktskapande krigshetsare han är (till skillnad från Santos som då i jämförelse verkar vara ”the good guy”), och dels eftersom det bryter med hans filosofi om att inte vika en tum och inte hålla på med mesig diplomati.

Så Uribe måste desperat bevisa att han inte är sån som han framstår att vara, utan att allt är Venezuelas fel, det är ju faktiskt Chávez som gömmer gerillakrigare, så att Uribe kan avgå med flaggan i topp.

Jag tvivlar inte särskilt mycket på att det finns colombianska gerillamedlemmar i Venezuela. För det första för att stora delar av gränsen är otillgänglig och svårbevakad och det är svårt att veta var ett land slutar och ett annat börjar. För det andra för att Chávez inte precis har gjort sig känd för att vara en hårdnackad motståndare till FARC och ELN. För det tredje för att Chávez beter sig som ett omoget barn och skulle säkert, för att bevisa att han minsann gör som han vill och tar inga order från någon, kunna ta emot ett par gerillaledare, bara för att göra tvärtemot vad Colombia vill.

Colombias anklagelser mot Venezuela kan alltså mycket väl vara sanna. Men det finns olika sätt att lägga fram dem. Och att totalt köra över nya presidenten som tillträder om två veckor, och rasera alla närmanden som lyckats göras och djupfrysa relationerna ännu en gång var kanske inte det bästa sättet att göra det på.

Det är dags för Colombia att för sjätte gången i ordningen rapportera till FNs kommitté för mänskliga rättigheter om situationen i landet, och i samband med det har ett antal organisationer från civilsamhället lämnat in en skuggrapport, som visar på hur det egentligen ligger till med kvinnors mänskliga rättigheter. På plats i Geneve befinner sig också Women’s Link Worldwide, organisationen som med Mónica Roa i spetsen stämde Colombias abortlagstiftning vilket ledde till att konstitutionsdomstolen i maj 2006 legaliserade abort i tre specialfall.

Den stora frågan är aborter och Colombias Procurador. Procurador är ett ämbete som kan liknas vid en slags justitieombudsman, fast med långt större befogenheter, det är en institution vars syfte är att se till att lagarna efterlevs och garanterar de mänskliga rättigheterna, den utreder ämbetsmän som misstänks för att vara korrupta, osv. Det är en slags kontrollapparat som kontrollerar staten.

Sedan 2009 är det Alejandro Ordóñez, en extremt religiös katolik med värderingar från medeltiden, som innehar Procurador-ämbetet. Till special-procurador för barns, ungdomars och familjers rättigheter har han utsatt Ilva Myriam Hoyos, före detta ordförande för antiabortorganisationen Red Futuro Colombia och medlem av familjeinstitutet på Opus Deis universitet.

Dessa är de högst ansvariga för att se till att kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter garanteras och att abortlagstiftningen efterlevs (för övrigt även för att HBT-personers rättigheter garanteras, osv.).

Alejandro Ordóñez har redan fått ett tiotal disciplinära anmälningar mot sig, bland annat från Women’s Link Worldwide, då han uppenbarligen inte gör sitt jobb, utan istället gör allt som står i hans makt (vilket är mycket) för att förhindra och försvåra kvinnors rätt till säkra och lagliga aborter. Hittills har dock inget uttalande kommit från Högsta Domstolen.

I Geneve kommer Alejandro Ordóñez ådra sig ännu en anmälan, den här gången inför FN (La Mesa por  la Vida y la Salud de las Mujeres har tidigare bett Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter om hjälp).

Förhoppningsvis vaknar någon och sätter stopp för Procuradorens framfart, för som läget är nu är rätten till laglig abort i Colombia i farozonen.

____________________

Allt är inte dåliga nyheter på den här kontinenten, grattis Argentina som äntligen som första land godkänt könsneutrala äktenskap! DN, SvD

Det är frågan alla ställer sig här i Colombia, när det nu står klart att Juan Manuel Santos, förre försvarsministern och nuvarande högerpresidenten Uribes favoritkandidat gjort storskräll i presidentvalets första omgång. Det är med nöd och näppe landet slipper vakna upp imorgon med en ny president, Santos 46,56% räcker inte till de 50% + 1 röst som krävs för att vinna direkt, utan nu blir det en andra valomgång om tre veckor med andra störste kandidaten, Mockus, som skrapade ihop 21,49% av rösterna.

Allt är upp-och-ner, det var ingen som hade väntat sig dagens valresultat, som går tvärtemot vad opinionsundersökningarna pekat på, där Santos och Mockus skulle hamna jämnt i toppen. De övriga kandidaterna fick också ett helt annat resultat än väntat – högerkandidaten Vargas och vänsterkandidaten Petro gick det mycket bättre för än vad någon hade trott, och konservativa kandidaten Sanín störtdök. Det var nog bara liberale Pardo som hamnade ungefär på så många procent som väntat.

Hur kunde det bli såhär, tvärtemot alla prognoser? Förutom det uppenbara faktumet att opinionsundersökningarna inte är att lita på (de görs bara i städerna och huvudsakligen via telefon, som långt ifrån alla hushåll har), tror jag att det finns tre huvudsakliga förklaringar.

För det första: Månaderna och veckorna innan valet sköt Mockus i höjden i opinionsundersökningarna som ett annorlunda alternativ till maktelitens Santos, som i princip representerar en fortsättning på de senaste åtta årens regering och politik. Ju närmare valet kom, desto säkrare verkade Mockus seger i andra valomgången vara. Medan de colombianska valen traditionellt sett har handlat om att rösta för eller emot makten, öppnades plötsligt möjligheten att faktiskt rösta på den kandidat man tycker bäst om, utan att för den skull riskera att ”kasta bort” sin röst, för allt pekade på en förändring. Så de senaste veckorna har allt fler personer, som för någon månad sedan tänkt rösta på Mockus, bestämt sig för att rösta på sin favoritkandidat i första valomgången, Mockus klarar sig ändå. Därav Petro och Vargas oväntat starka valresultat.

För det andra: Debatter är inte Mockus starka sida. Han är en filosof och det är inte hans grej att leverera raka och konkreta svar på kort tid, han snarare tänker högt och funderar fram och tillbaka och hinner inte alltid komma fram till något konkret. Eller för den delen något riktigt. Därför har han flera gånger gett svar i debatter som han sedan varit tvungen att ta tillbaka. Hela hans kampanj bygger på ärlighet, och han drar sig inte för att erkänna när han har fel. Vilket i och för sig är bra, men det är kanske inte det mest förtroendeingivande hos en presidentkandidat, särskilt inte med flera motståndare som verkligen verkar veta vad de talar om (som till exempel Petro eller Vargas). Dessutom har han på senaste tiden försökt ställa sig in både till höger och till vänster, vilket inte gått så väl hem hos de väljare som röstar efter ideologisk övertygelse, snarare än först och främst för en förändring av status quo.

För det tredje: Colombia är inte en väl fungerande demokrati. Trots att dessa val sägs vara bland de lugnaste och riktigaste i landets historia dröjde det inte länge förrän rapporterna om valfusk började strömma in. Faktorerna ovan spelar säkert stor roll för valresultatet, men jag vågar med all säkerhet påstå att Santos inte hade fått så många röster han fått om det inte varit för allt fiffel och båg också.

Såhär såg valresultatet ut när 99,70% av rösterna räknats (klicka för större bild):

(källa: Registraduría)

Nu står allt hopp till andra valomgången. Men många colombianer gick till vallokalerna idag med hopp om att en förändring faktiskt är möjlig, och fick se hoppet grusas allteftersom Santos procent sköt i höjden. Många säger idag att det inte är någon mening att försöka rösta ärligt, eliten ser till att behålla makten ändå, kosta vad det kosta vill.

Om det ska bli någon förändring i Colombia är det nu upp till Mockus och hans gröna parti att på de tre veckorna som återstår till andra omgången lyckas övertyga de som inte röstade på Santos idag, och den halvan av Colombias röstberättigade befolkning som inte röstade alls, att hoppet fortfarande finns, och att det är värt ett försök. För den bittra eftersmaken som dagens val lämnar hos många är den som ett nyhetsankare uttryckte för tio år sedan efter mordet på Jaime Garzón:

____________________

För den som läser spanska finns rapporter om valfusk till exempel här, här, här och här.

____________________

Uppdatering: Här skriver Magnus Linton sin analys av valresultatet. Även DN och SvD har börjat rapportera.